NothingButChaos

Ser jag ut som en poet, en poet... En sadan som skriver dikter om kanslor och tankar och rosor pa rim. En poet. Som jag. Som anvander ord som vapen som tanker for mycket som inte kan halla det inne som...rimmar illa. Jag ar ingen poet. Det jag skriver ar inga dikter det jag sager ar alltid sant och javligt ofta svart att forsta. Jag skriver om tankar...och kanslor...och sadant som spranger nagonstans i mitt brost som maste komma ut som jag inte kan saga for ingen forstar anda. Sa jag skriver...och latsas. Ar jag en poet?

Och du och du som sa ofta ar det som spranger. Som jag skriver om istallet for att prata om for det gor for ont. Men i huvudet far det inte plats. Dar spranger fortfarande varken efter vinet igar. Jag forsokte gomma dig. Dar. I huvudet. Bredvid vinvarken. Jag letade i brostet...efter plats...efter rum...du har plats dar...nagonstans nara hjartat har du ett rum. Men idag...var ingen bra dag for dig att stanna inne. Det varkte. Vadret var vackert ute sa...sa idag slappte jag ut dig. Inte som en manniska av kott och blod som jag slapper taget om men som ord pa ett papper eller ett virtuellt dagboksblad. Det kanns mindre om man delar...delad gladje...halverat ont.

Na javlar jag ar nog ingen poet for inget rimmar och kalligrafi vet jag inget om och att rimma pa ros...mos...kos...nos...ar inte alls lika vackert som att lata det morka det svarta det onda, det skimrande sippra ut mellan revbenen ut genom fingertopparna ut...pa papper. Pa mitt virtuella dagboksblad. Poet det blir jag aldrig...men jag forsoker lara mig att vara manniska, att ta mig igenom dagar, att linda in kanslor tankar i svartolkade texter och kanna att det lattar. Det lattar.

Jag forsoker lara mig forsta andra manniskor, det kommer aldrig att ga, forsta varfor de trodde att logner skulle fa det att forsvinna for det gor det aldrig och alling kommer alltid franm i slutandan. Nu gommer jag er ocksa, bakom mina revben, en bra bit fran hjartat, bakom galler sa att saga. Stanna dar, er orkar jag inte ta hand om idag.

Efter tio dagar i Sverige och tio timmars resande ar jag tillbaka i Skottland. Sa borjade jag mitt inlagg igarkvall. Innan allt forsvann och vagrade publiceras. Forsoker igen da...

Nar jag flog for forsta gangen forra aret var jag skitradd. Mest for att do. Mmm...jag tror till och med jag skrev ett testamente. Nar jag inte dog blev jag lite modigare. Numera ar jag inte radd for att flyga langre. Jag ar radd for att krascha. Jag har ett litet kontrollbehov, darfor valjer jag alltid att sitta vid fonstret. Jag inbillar mig att det kanns battre om jag kan se sprickorna i vingen, att motorn borjar ryka, att en fagel flyger in i propellern eller att vi narmar oss marken alldeles for tidigt och snabbt. Jag tror att det ska kannas battre da; Namen, jassa! En pippifagel mosades just i propellern? Jomen, jaha! Nabben och benen har fastnat i roterbladen? Okej, propellern har slutat fungera och vi kommer storta och krossas mot klipporna darnere? Jamenserru, det ar okej med mig, for jag sag det komma. Storta pa bara. Jag ar beredd. Jag ska inte stora dodsdykningen. Jag ska luta mig bakat och slappna av, jojomen... Jag ska vara alldeles alldeles tyst. Keep on, storting.

Lite sa tror jag det ar. Om jag ar knapp? Ja, en gnutta misstanker jag. Men nar jag inte inbillar mig att jag sitter dar och ska do vilken minut som helst sa ar fonsterplatsen dessutom den basta. Man kan se molnen, och figurerna som bor dar och det ser ut som i Nalle Puh-land alltihopa och det kanns lite magiskt. Om det ar klart vader kan man titta pa bilarna darnere som ser ut som leksaker, pa sjoarna som ter sig som vattenpolar eller de snokladda bergstopparna som ar narmare an allt annat. Det gar liksom lite fortare da. Och da ar jag inte ett dugg radd. Varken for att flyga eller krascha. Det ar bara nar min hjarna blir uttrakad och later fantasin skena som jag inbillar mig dodsscenarion. Som nar jag satt dar igar och sag jattefins moln som sag valdigt hoppvanliga ut. Fick en plotslig lust att krossa ruran, skutta ut och leka i molnen. Men da tar min fornuftiga sida (ja, jag har en sadan, om an val dold) over. Man KAN inte krossa rutorna och hoppa ut dumskalle! For det forsta ar molnen inte fasta och ulliga och du skulle ramla rakt igenom och falla jattelangt ner och mosas mot grantopparna om du inte dor av skrack innan den. For det andra; har du sett storleken pa fonstret. som en kokosboll ungefar. Pyttelitet. Du skulle aldrig komma ut genom det. Du ar alldeles for stor for ett kokosbollsstort hal, knappis. Da tackar jag fornuftet, tar upp aftonbladet och laser sportbladet istallet. For det verkar lagom Svensson och normalt. Det blir man formodligen inte insparrad av.

Jojomen. Det ar sadant har som jag tanker pa. Nar jag flyger. Men jag ar inte radd for att flyga. Jag gillar det. Man lar sig sa mycket om sig sjalv och sitt eget forstand...(om man hade haft nat...)

Till slut landade vi, (aven om jag tyckte att piloten flog onodigt nara havsytan) hela och rena. Tack for det. Tack snalla herr pilot och ryanair.

Idag var jag tillbaka pa jobbet igen. Okej, men inte wow. Trott efter pokernatt med sambon (som jag INTE ar ihop med, men tanker kalla sambo anda for jag tycker kombo later tontigt, ok?) Men det ar bra att vara har...aven om jag inte ville lamna Sverige. Jag tycker ju om det har...fast Hemma i tuna ar annu mer lockande for tillfallet. Men jo, det har ar ocksa lite...hemma. 

Fick just en uppenbarelse; ar det for att jag ar sahar knapp ibland som saker inte alls gar min vag? Skrammer jag manniskor? Skramde jag dig? Borde jag ha varningsskylt, manntro?

Jag kan inte valja hemma, det dar man slipper tanka eller det dar man kanner att man lever?