NothingButChaos

Det finns en medlem av min familj, i min släkt som lever i ett helvete. Varje dag. Hela tiden. Utan att försöka förstå vad de går igenom är det en förbannad dimma som aldrig lättar och en tyngd som aldrig lyfts. Jag känner med dem varje dag, utan att kunna göra något åt det. De är bland de starkaste människor jag vet. Hur de orkar, hur de gör… Det är kärleken, jag är övertygad om det. Det finns så mycket av den hos dessa fina, fina människor som aldrig gett upp hoppet, viljan, tron… Om det hade varit upp till deras styrka hade det löst sig alla dagar i veckan… Men ibland… som nu, finns det krafter starkare än viljan och hoppet och då förlorar man. Man tvingas släppa taget om det käraste man har och man tvingas ta sig igenom det också. Man tvingas försöka förstå varför, varför, varför och det finns aldrig ett svar. Vissa saker är ofattbara och fruktansvärda och ologiska och man vill bara…. sluta andas för en stund och stanna upp och hoppas att man vaknar snart…

Min familjemedlem får aldrig vakna… han och hans familj får ta sig igenom ännu en mardröm och i deras sorg kan jag se hur vi är menade att leva våra liv. Älska varandra, ta hand om varandra, kramas mycket, skratta ofta och le… Uppskatta varje sekund, nästa kanske inte kommer.

Hon är en ängel… från det att hon kom och för alltid. Jag är övertygad om att hon spridit otrolig glädje runt sig och hennes liv har en mening. Hon är viktig.

Sätt saker i perspektiv…

Jag var hos frisören för ett tag sedan. Inte för att göra några drastiska förändringar, det har jag slutat med. Håret är inte så viktigt att jag orkar bry mig alltför ofta. Men jag fixade. Lite. Typ försökte göra något av lockarna jag begåvats med. Frisören gladdes åt att jag valde att behålla håret lockigt, så som jag är född. Jag har slutat platta eländet, jag är inte en fixare, jag orkar inte blåsa och platta och spreja och fixa. Enklast möjliga gäller; ut ur duschen kamma håret, gå ut. Egentligen ser jag ut som ett litet penntroll. Men det är charmen sörrni. Det får vara så.

Jag är fan peppad på mitt eget liv. Jag vet inte om det är okej att säga så. Typ som att säga att man tycker man har en schysst hair-day eller att man känner sig jävligt het i sina nya jeans, det brukar störa folk. Men jag är det. Svinnöjd. Jag har ett nytt, fräscht jobb som jag knappt har börjat på men älskar, jag umgås med människor jag inte umgåtts med tidigare, jag har valt bort saker som jag mår dåligt av och jag väljer att fokusera på saker jag gillar. Som är bra för mig. Helt själviskt. Och jag tycker att det är så jävla skönt. Att inte engagera mig i trivialiteter. Alla borde prova det.

Det betyder inte att jag inte bryr mig om människor längre. Det gör jag. Nu mer än någonsin. Det är bara rätt människor. Som förtjänar det och som uppskattar det.

Sluta snacka. Börja göra. Det är det som gäller och det känns som en bra slogan.

Igår. Just så bra som jag hoppades. Fyfan vad snygga vi är och det finns fasen inte en negativ tanke så långt ögat når. Så jävla pepp! Bra mat, fab vin som flödade, vackra människor, schysst nivå och stans bästa barhäng på det. Man kan inte klaga på något. Harrys för oss som dröjde sig kvar, för oss som inte fattar när det är dags att lägga ner, för oss som gillar att stänga stället. Vi var de enda som inte hade närkontakt med PRO. Helt okej. Men jävla köttmarknad. Garanterar att varenda vigselring låg kvar på nattduksbordet på hotellrummet. Bara företagare utifrån. Kul för dom. Ganska för oss. Vi buggade. Hellre än bra, men vafan. Vi bjuder på den. Vi hade en bra kväll. Olé!

Min pappa har skaffat hund. Om ni kände honom hade ni vetat att det är helt vansinnigt osannolikt att han skulle skaffa hund. Jag menar, som kött och blod och dotter trodde i alla fall jag att det var troligare att han kastade sig ut från ett plan utan fallskärm. Men fan vad fel jag hade. Antingen var han drogad när beslutet togs eller så har intensiv övertalningsförmåga använts, för nu sitter vovven där. Jag önskar att jag hade besuttit samma förmåga at få över mina föräldrar på min sida när jag var liten. Då hade jag haft både ponny och hundvalpar och ny cykel till både julafton och födelsedag. Men det funkar inte så. Tur är väl det…jag gillar fan inte ens hästar. Men bara själva grejen är ju intressant. Vilket fenomen.

Bilden snodde jag hos syrran. Vovven heter Efes. Den som kan gissa namnvalet vinner.

Även om jag har varit hemma i snart tre månader känns det som för alltid, som om jag aldrig var borta. Med kvällar som igår, när man träffar folk man inte träffat på länge, då förstår man varför man kom hem igen. Det är sådana kvällar som är viktiga. För at vara djup och klyschig… Fyfan vad fina människor jag känner. Jag har sån jävla tur. Undra när jag fick det…

Sylvia, Sandra, Malin, Daniel, Grappa, Henke, Marielle, folk, Royal Oak, parken, hem…Bra recept!

Men tacktacktack, jag hade svintrevligt, ända till jag blev full och snubblade hem.

Alltså, jag är inte Häxan i pepparkakshuset. Jag gillar kids. Men jag är lite som alla andra, egna barn och andras ungjävlar. Det är lite det som gäller. Jag är den som hånar lattemorsorna på stan och skäms över curlingmammorna på fotbollsplan. Jag vet inte…jag är inte mamma, vad kan jag om sådant beteende men ni vet hur det är. Det är roligt att driva med nyblivna mammor som är de enda människorna på jorden som kan få bajs-prat att låta som ulliga kattungar, sköljmedel och fluffiga handdukar inslaget i ett och samma paket. Det är fantastiskt med vilken entusiasm mammor lyckas prata om spyor utan att rynka på näsan och ogenerat dra fram både tuttar och smutsiga blöjor utan att reagera. Att de ammar struntar jag fullständigt i, men jag garanterar att mamman som matar sitt barn på parkbänken tamefan inte skulle dragit fram tutten på stranden ett år tidigare. Egentligen är allt det här skitsamma. Det är ingen diskussion jag vill gå in på alls. Det passar inte in. Egentligen ville jag bara säga att min systerson kissade på pottan alldeles själv idag. Första gången. Samtidigt som jag promenerar genom folkmassan på gågatan ringer jag systersonen, hurrar glatt över hans bedrift och berömmer kisseri, hålla snoppen själv och uppmanar till att nästa gång…då bajsar vi på pottan! Sedan lägger jag på luren…ser mig omkring och skäms… Fy. Fan. Vad. Pinsam. Jag är en skämmig lattemoster som berömmer kiss och bajs. Men jag är okej med det. Jag står för att jag är hjärndöd och lättlurad. Det funkar visst så…med barnbajs.

…men du är en clown med påmålat leende och en falsk tår i ena ögonvrån. Dina känslor ligger utanpå men inget är på riktigt, det som syns är det du vill visa men det är inte det vi vill åt. Vi bryr oss inte bryr oss inte bryr oss inte…alls… Du är en clown som skrattar för galleriet och snubblar mot betalning. En clown som låtsas som fan men vi vet det, vi vet att du är på låtsas att inget är på riktigt du är fejk.

Jag har en bra dag framför mig. Synd som fan att jag inte vaknar tidigare på mornarna bara. Då kanske jag skulle slippa stressa också. Ska ta tag i lite jobbgrejer, räknar med att få något gjort i den där förbannade shoppingen och ikväll blir det vin med vänner. Jag skulle vilja skriva “vin med tjejerna”, ni vet som alla andra gör och det låter så jävla lamt. “Och igår var jag på bargatan med mina bästaste tjejer och det var såå myysigt” Jag dör. Jag vill spontankräkas lite i närmaste handväska. Men det ska fan bli trevligt. Jag vill tro att det blir en lugn kväll på nybrogatan och jag håller tummarna. Men det är inget löfte.

Hörrö, dansen vi dansar gör mig yr. Vi måste byta håll, vi har snurrat åt samma håll alldeles för länge nu. Stegen är desamma som alltid och jag börjar kunna det här. Jag mår illa.

Hörrö, leken är rolig, men reglerna suger. Okej?

Jag har försökt shoppa i flera dagar nu. Alltså, ingen vanlig jävla krimskramstjejshopping utan livsnödvändigheter som ny höstjacka och varmare skor. Saker som man måste ha. Det är så jävla tråkigt och går så förbannat dåligt att jag överväger att kolla upp möjligheten att ärva någon annans avlagda. Jag är inte alls bra på sånt här. Alls. När jag blir rik (för det är inte OM det är NÄR sörrni) ska jag ha en personlig shoppare. Vore fantastiskt. Så kunde jag sysselsätta mig med roligare saker. Som att dammsuga.

Vi låtsas leva i väntan på livet. Vi lever för topparna, för tripparna, för höjderna, festerna och skratten. Att uppskatta det däremellan glöms bort. Vi glömmer att det är under tiden livet försvinner och vi undrar hur det gick så fort, vad vi missade, hur vi kunde glömma, blunda, bli blinda, bli gamla och dö. Vi glömde att det är vardagen som räknas, att man kan hitta stjärndamm i de små sakerna och att det är i tårarna vi kommer ihåg att vara tacksamma för de stunder vi får skratta.

Så vi låtsas….låtsas leva i väntan på livet. We´re only in it for the drugs, för topparna, för tripparna och höjderna.

En gång, när jag hade en fungerande kamera, bar jag med den överallt. Hela tiden. Tog kort på allt. Den kameran dog. Tog sitt pick och pack och drog till de sälla jaktmarkerna. Jag saknar den. Måste köpa ny. Pronto. (Om ingen vill göra det åt mig, vill säga)

Hörrni, vad MYSIGT vi har det. Tycker ni inte? Fredag, hemma, (nästan) nykter och god mat. Jo, jag tycker att vi har det. Mysigt. Jag kan ju komma på ett par saker jag hellre skulle göra…men i brist på det. Ganska nöjd. Mys.

Jag känner att det här med att driva konkurrensblogg inte bara stressar mig som fan men att det också gör underverk för min besösksstatistik. Är det det som gäller? Bloggbråk? Är det sådant som drar? I och för sig skiter jag lite i vad som drar, men ändå…uppenbarligen är det drama som gäller. Som de stora gör. Kissie och Dissie och Lissie och dom där… Jag anser inte riktigt att jag passar in i den kategorin, men ändå… Känner också att det blir svinjobbigt att behöva bråka med Sandra för att folk ska bry sig om mig så jag skiter i det. Jag ba fortsätter att trycka Gilla på henne och så kör vi ändå. Stannar ni så stannar ni och stannar ni inte kan ni dra åt helvete. Vi säger så. Ok.

Alltså…jag menade inte dra åt helvete på riktigt. Jag ville bara få lite feeling i det hela.

Jag har aldrig varit nåt stort fan av teknik. Alltså nya fina datorer, mobiltelefoner och kameror. Jag vill ha något stabilt och robust, som fungerar. Som inte kräver för mycket skills för att hantera. Jag har en mobiltelefon från -87, med tre knappar som man kan smsa och ringa från. Det finns ingen kamera, inget internet, man kan inte ens lyssna på musik på den. Det är en helt vanlig jävla telefon. Och den funkar. Batteriet håller i en vecka. Mest för att jag inte har nån att ringa, misstänker jag, men ändå… Vad som i nudagens läge stör mig bara en liten gnutta är att jag inte kan mobilblogga. Jag halkar efter. Fan.