NothingButChaos

Jag blir så arg på Sandra som har skaffat ny blogg igen. Inte arg-arg men arg-mindervärdeskomplex. Hon skriver fan hela tiden och det gör mig svinstressad. Jag gör inte det. Skriver hela tiden alltså och jag ser det lite som en personlig utmaning när hon gör så. Jag skulle föredra att hon drog upp en pistol, bad mig gå tio steg och dra snabbast. Det skulle skära mindre i mitt lilla blogghjärta. Å andra sidan presterar jag bättre under press, när jag har någon att hålla parallella steg med. Jag fungerade i alla fall så i högstadiet. Tävlade mot tjejen jag satt bredvid. Såhär i efterhand vill jag meddela att jag vann. Lite snyggare, lite bättre. Med Sandra vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare. Jag kanske bara får svälja min stolthet och gå med på att hon skriver oftare än jag. Tycka att det är okej. Hon är ju trots allt nästan stockholmare och van vid ett lite högre tempo än jag. Just det.



Sandra, vi får lösa det här...

Jag har förätit mig på kebab idag. Jag mår lite illa, skulle kunna spy om det inte vore för min starka motvilja till just det fenomenet. Jag brukar vägra. Det funkar. I övrigt är det ganska bra. Jag är så jävla peppad på min höst. Det nya, det snygga, det roliga, utmanande, fräscha, häftiga… Det kan fan bara bli bra. Vi tvärvägrar allt annat. Man kan göra så. Bara vägra böja sig, vägra låta det gå åt helvete, vägra låta det bli något annat än fabulösiskt. Så det har vi bestämt. (Jag alltså) Så ni som trodde något annat, hösten blir fantastisk! Jag säger bajjbajj till det som var mitt gamla sociala liv och säger häjjhäjj till det nya. Det som blir långa arbetsdagar med nya människor och nätter med få sömntimmar. Jag ser fram emot det som fan och jag kommer se ut som en zombie, blek och jävlig. Tur man inte var någon solbränd pingla innan. Tur man redan är blek och svart och som tagen ur en vampyrroman. Ingen kommer se skillnad. Jag kommer vara lika jävla snygg som innan. Lite gladare bara. DEN NI!

Min nya passion är nyponsoppa. Det känns som om jag vill sätta mig ner med en korsordstidning, sticka ett par sockor, ha katten i knät och smutta på en kopp silverte. Jag ville bara lägga till det.

…och jag vet inte hur jag ska få tankarna att sluta dansa kring saker som Du och regn och musik och havet. Jag vet inte hur jag ska få sången om dig ur mitt huvud, hur jag ska få tonerna att dö ut. Och jag vet inte hur mina ögon ska sluta se, hur mina fingrar ska sluta känna, hur mitt hjärta ska sluta kittlas men jag vet att vi är lurade. Jag, mitt huvud och mitt hjärta. Vi ser vad vi vill och blundar för resten och vi lever i mörker och vi vet vi vet vi vet att ljuset i tunneln är en fabel för vi har aldrig sett det men vi väntar… Men vi som tror på Dårar får skylla oss själva. Vi vet ju vi vet ju att de ljuger och bedrar och lever lyckliga i sina egna dimmor och vi tillåter oss dras med, dras ned och vi drunknar.

Men det är vi och du och jag och han och vi gör samma sak. Samma samma samma lika och det är inget nytt och inget konstigt det bara är…så. Vi är stöpta i samma form och tror på samma lögner och ingen vågar prata högt jag vill skrika.

Vem kallade du Dåre?

Men hörrni, såhär kan vi ju inte ha det. Nu är jag bakfull. Igen. Vafan. För andra gången den här veckan. Jag känner att det inte är riktigt okej. Jag mår i alla fall inte svinbra. Men kvällarna var fina. Och nätterna. Men inte mornarna. Men man kan ju inte få allt.

Jag förbereder mig kan man säga. Hamstrar inför hösten. Nytt jobb på nytt hotell. Svinpeppad. Snyggt hotell med snygga kollegor. Kommer vara där dygnet runt misstänker jag. Så jag har en massa avskedsfester till mitt sociala liv, för vi lär inte ses mer.

Jag hade jättefina svartmålade naglar en stund. Alltså, JÄTTEfina, för att understryka. Jag tror det var en sisådär fem år sedan mina naglar fick någon som helst uppmärksamhet. Kocknaglar är samma sak som inga alls och helt ärligt skiter jag i det. Men de här jättefina svarta sade Hej, jag har saknat dig och log mot mig och så blev de lite förbannade när jag tog fram acetonet igår (Nej, jag är ingen tjejig tjej som pysslar med fresha removers och bomullspads och skit, jag drar på industrispriten och väntar tills det fräts bort av sig själv) De muttrade åt mig, naglarna alltså, för de ville vara fina och blanka och svarta men eftersom jag skulle jobba idag blev det tvärnej. Jag stod på mig, tog bort det. Sedan grät vi en stund, jag och mina fingrar. Vi hade sorg. För kocknaglar får inte vara svarta om det inte är jord efter intensivt preppande. Ett tag hade jag lite prioriteringsproblem. Kunde inte bestämma mig för om det var värt det. Jobba…eller nagellack. En idé var att sluta jobba och bara måla naglarna hela tiden. Man måste göra så. Prioritera. Det är viktigt mina vänner. Nagellack, DET är viktigt. JÄTTE!

Ps: Det är inte tjejen som äger bloggen som är seriös. Tjejen som äger bloggen är svinsarkastisk. Okej?

Han; Har du någon dold talang?

Jag; Jag kan knyta knut på en körsbärsstjälk med tungan.

När jag fick frågan? Igår. Under en arbetsintervju. Som inte alls handlade om körsbär. Vad är det för fel på mig? Allvarligt. Varför kan jag inte vara en normal och samlad person som ger sakliga och informativa svar? Nu kan man ju tycka att mitt svar var en aning utlämnande, men det kanske inte var riktigt det de var ute efter. Jag lade snabbt till att jag inte kan dansa också. Ifall att. Tydligen klarar inte mina synapser riktigt ut sådana där situationer. Det blir ju definitivt kortslutning. I ett svagt ögonblick funderade jag på om det skulle vara till min för- eller nackdel att visa en liten bröstvårta, men tack och lov slog jag det ifrån mig ganska snabbt. Jag misstänker att mina tungfärdigheter var mer än nog för dem att höra. Det var absolut totalt irrelevant i alla fall. Minsann.

Jag hörde en annan tjej som fick samma fråga. Hon svarade (och demonstrerade) att hon kan rulla tungan så att det ser ut som ett kvinnligt könsorgan. Jag tycker att vi klarade oss ganska bra. SMARTA TJEJER!

I torsdags var jag på ett sånt däringa rekryteringsmöte för ett nytt jobb. Mmm…100 pers i en lokal som utan att ifrågasätta gör samma skrivövningar som i en salstenta och som efter en fingerknäppning står upp och hoppar upp och ner samtidigt som det viftas med armar och ben. Synkade. Vackert. Och lite konstigt. Men roligt. Innan jag gick dit drack jag ett glas vin. Jag vet inte om det är okej, men det blev extra skojigt. Och om det inte var okej så avslöjade jag mig just. Min gamla chef säger att de läser bloggar. Det gör inget. Jag är ingen vardagsalkis. Vi vet det, du och jag. Visst? Men ibland…som en solig eftermiddag kan det tametusan va gott med ett endaste litet glas vin…

Jag önskar att jag hade sett något dåligt tv-program den senaste tiden. Så att jag kunde såga det. Jag önskar att jag hade träffat någon annorlunda människa som jag kunde berätta om eller att jag hade varit med om något extraordinärt. Men sanningen att säga så ser jag sällan på tv numera. Jag dumglor på CSI emellanåt. Men det är inte speciellt upprörande. Vad jag gör med min tid istället för att titta på tv har jag inte riktigt klart för mig. Jag har inte heller träffat någon annorlunda människa, jag umgås med samma folk hela tiden och de är så annorlunda att det är normalt för mig. Extraordinära saker ska vi inte ens diskutera. Om det inte räknas som extra att dricka öl på Grappa.

Jag såg i och för sig tio minuter av Kungarna av Tylösand igår. Jag mådde illa. Så vi stängde av. Pinsammare människor har fan inte skådats. De beryktade Statt-festerna kan ju slänga sig i väggen. Knulla i nåt personalutrymme kommer fan inte ens i närheten av de stackarna som uppehöll sig i Tylösand i somras. Och de kallades för kungar. Helt plötsligt blev jag sugen på att avskaffa monarkin.

Om jag hade kunnat något om politik kanske jag hade gett mig in i en diskussion om det. Men jag kan tamefan inte ett jävla dugg. Inte. Ett. Dugg. Jag orkar inte läsa om det i tidningen heller. Orkar inte läsa om vallöften som inte betyder något, om partiledare som är så pengakåta att de skiter i allt annat än att fylla sina egna fickor. Orkar. Inte. Jag blir lite illamående när jag föreställer mig Sahlin som statsminister. Men det är liksom lite överkomligt. Vad som däremot får mig helt och totalt jävla iskall och livrädd och spyfärdig på riktigt är en regering där SD har något att säga till om. När Åkesson blir chef lämnar jag landet. I en banankartong. Tillsammans med de andra han vill skicka hem i sådana, misstänker jag. Av det lilla jag läst har jag hört att det går bra nu. För SD. Men egentligen är jag inte orolig. Med lite tur är deras anhängare alldeles för jävla dumma för att ens hitta till en vallokal.

Hörrni, jag är ensam hemma. Hela helgen. Jag får det. För jag är 26 och alldeles utmärkt förmögen att ta hand om mig själv. Har bara ingenstans att bo. Även om jag HADE någonstans att bo har jag i alla fall inga möbler, så det kvittar.

Jag firar mitt ensamvarande genom att titta på tv, lyssna på Mimikry, kolla Youtube-klipp, äta lasagne och skriva. Samtidigt. Jag multitaskar. Jag är jävligt bra på det. (Hör ni det, alla eventuella framtida arbetsgivare? MULTITASKING, är jag bra på. Jag är dessutom jävligt snygg. Och ödmjuk. Jorå..man kan göra såhär, typ promota sig själv på arbetsmarknaden via sin blogg. Jag vet att de letar upp en på nätet och kollar om man är okej. Lite FRA över det hela. Så. Jävla. Bra. )

Det var det om de. Bra så.

Just ja; Idag älskar jag er. Okej?

Jag läser och lyssnar. Hör om människor som mår dåligt, som far illa, som är sjuka, trasiga, söndriga, blodiga, ärrade… Och jag tänker; hur illa har vi det? Hur synd är det om människan? Egentligen? Varför sade han så, Strindberg? Det är väl inte synd om människan heller? Jag ser att många, många har ont, på riktigt. Dem är det synd om, de jag läser om. Men människan, som regel? Mja… tycker jag fan inte. De flesta av oss skapar sina egna vägar, regler, förutsättningar och liv. Det är inte synd om oss. Ibland kanske det går åt helvete, men en krokig stig eller ett felaktigt vägval skapar inte en Människostackare. Tycker man synd om sig själv sjunker man djupare. Man fastnar i nätet av sina egna ärr och man tar sig inte därifrån. Gropen man gräver åt sig själv faller andra uti och det var inte så det var tänkt. Inte alls.

Det är synd om människan. Det är synd om människan som inte förstår att det inte är synd om henne. Det är hon som förlorar mest.

Människan det är synd om på riktigt är hon som gör gott men far illa.

Ibland så måste man få ge upp lite. Inte släppa taget helt, men lätta på greppet. Man orkar fan inte vara glad hela tiden, svinduktig på jobbet, trevlig mot alla, välorganiserad hemma, socialt välbalanserad och snyggt klädd, välfriserad och väldoftande. Det är så jävla jobbigt. Nu försöker jag inte påstå att jag är allt ovanstående hela tiden. Jag är knappt hälften. Men man försöker ju. Hela. Jävla. Tiden. Och det är svinjobbigt. Jag vet människor som utåt är tamefan nästintill fläckfria (vad nu det betyder, men jag antar något i stil med parfymreklams-flicka) men som vill bryta ihop lagom till varje veckoslut. Jag känner igen det. Det syns så jävla tydligt och det är så förbannat jobbigt. För dom alltså. Själv blir jag aldrig någon reklamflicka. Jag får aldrig hår som ligger perfekt i vinden, smink som inte smetar eller kläder som aldrig blir smutsiga. Jag är inte den typen. Jag är typen som inte bryr mig och är jävligt glad ändå, för jag har fullt upp att hålla reda på resten av mig själv.

Men ibland…ni andra…ni måste också släppa taget lite, lätta på greppet. Det är okej. Att inte vara svinsnygg och felfri. För hur orkar man… Släpp taget och fall, landningen blir mjuk.

För sju veckor sedan när jag kom hem, då när bryggan rörde på sig och jag ramlade av båten och tappade känseln i min arm trodde jag i min enfald att det skulle gå över av sig själv. Det har nog lite med den förbannade optimismen jag lever på att göra. Kan man säga. I tre veckor inbillade jag mig själv att nästa dag skulle vara dagen armen skulle vara bra igen. Jag hade så jävla fel. Fetfel. Lurad tjej.

Helt emot mina principer gick jag till vårdcentralen. Damen med brytning klämde på handen i tre sekunder, dansade lite armar-uppåt-sträck i tre minuter och gav mig en remiss till ortopeden. Det kostade mig 150kr. Ka-tjing!! Nöjd doktor. Bra timpenning.

Idag, sju veckor efter den lilla olyckan vandrade jag i ösregn till sjukhuset. Den lilla tjejen där klämde också lite på mig, stack mig med ett gem, för det är vad de använder i Stadens sjukvård. Högteknologiska hjälpmedel. Gem. Billigare så. Efter 15 minuter, överläggande med äldre, mer erfaren kollega blev jag upplyst om att jag kunde gå hem. Inget att göra. Ja, om inte handen blir förlamad alltså, DÅ kanske man kan få lite hjälp. Kanske. Det kostade mig också 150kr. Väl spenderade pengar. 300 spänn på att vänta i sju veckor på något som jag listade ut från början alldeles själv. Det går nog över… och gör det inte det är det lika bra att vänja sig, som doktorn sade.

Tur som fan att någon annan betalade spriten kvällen jag blev full och ramlade i sjön. Man vill ju inte BARA gå förlorande ur något sådant.

Helt sjuk helg. Eller… helgen var stendöd. Det var fredagen efter utekvällen i torsdags som var sjuk. Och jag var sjuk. Och sällskapet var sjukt. När jag sade “ett par öl”, ljög jag helt uppenbart. Fy. Fan. Mer än så kan jag inte säga. Ifall någon som är lite känslig tänker läsa. Att jag sov i 18 timmar är ett litet litet tecken på hur illa det var. Att vi hittade fyra potatisar i mikron är ett annat. Bra så. Nu går vi vidare. Fort.

Det pågår så mycket och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till något. Till de som irriterar mig, till de jag älskar, till de jag inte känner, till det nya, till det gamla, till det lånade, det blå. Det händer allt och ingenting och jag står stilla och rör mig framåt. Hur gör man? Jag glömde ta fram kartan och kompassen sprack. Fan. Så jag gör som vanligt, jag går vilse, men det löser sig ändå. Det gör det alltid. Jag är nöjd.

Och jag älskar dig och dig och dig och den nya jag är bättre än den gamla. Jag ler mer.

Jag satt på en uteservering med en kompis och glodde på folk som gick förbi. Det är en liten hobby. En tjej i minimal kjol och väl tilltagen urringning går förbi. Det ösregnade. Hora, hörde jag killarna bakom mumla… Hon har legat med halva stan. Sedan försvann hon. Strax därpå kommer en kille strax innan trettioårskrisen förbi. Han har bakåtslickat hår, svinfula jeans, spetsiga skor och en tajt, svart skjorta som inte är knäppt i de undre knapparna vilket leder till att magen är lika synlig som på en fjortis i magtröja. Han pratar högt med sin kompis om alla tjejerna han legat med de senaste veckorna. Hans kompis berömmer och de skrattar högt likt dumma primater. Hora, muttrar min väninna och sedan försvinner dom.


Jag vill ge dom diplom. Tjejen med tuttarna och killen med magen. Bra för dom. Grattis! Fan inte alla som får ligga så mycket.

De säger att jag bara skriver när jag är full. Att jag bara delar med mig av mina bakfyllor och festanekdoter. De har alldeles jävla förbannat rätt. Det är ju för sjutton bara då jag har roligt. De försöker få mig att låta som om jag dricker jämt, som om jag förtjänat min egen lilla stjärna på Walk Of Shame där de andra a-lagarna trängs. Det låter ju inte alls bra, måste jag medge, men jag vet, och ni vet, att det inte hade varit lika spännande alls att läsa om när jag fyllde i blanketterna till a-kassan eller när jag gick ner till Ica för att köpa Lätt & Lagom. Ni vet det. Mina vardagar är tråkiga. Inte så att jag vantrivs, men det är tamesjutton inget jetsetarliv man lever där på norr. Jag lovar, om det händer något roligt när jag är nykter, då är ni de första att få veta det. Fram till det eventuella lilla miraklet inträffar får ni fan hålla till godo med fyllehistorier.

Förra helgen hade jag en tvådagars inplanerad inne i Staden. Det gick sådär. Efter fredagen var jag för jävla trött för att orka med lördagen så jag rymde. Jag brukar göra det, när verkligheten tränger sig lite jävla för nära inpå. Då tar jag min lilla resväska, stoppar ner Kapten och våldgästar föräldrarna i deras båt. Det är skönt. Man syns inte där. Knappt. Och om man inte berättar för någon att man lämnar Staden är det ingen som hittar en heller för den delen. Nu vill jag ju inte påstå att man blir mindre full för att man håller sig ifrån kroggatan, men på sjön är det liksom lite mer okej att bli full, vara ful, gå i trasiga gympadojor och inte kamma håret. Ni vet…lite feel free to be me. Typ. Inte så att jag har för vana att bry mig om vad folk tycker i Staden, men de förbannade inkastarna släpper ju för fan inte ens in en om man inte har Gabbanaskjorta och finskor på sig. Jag blir vilsen då…

Igår var jag också ute. Med plan att gå ut ikväll igen. Eftersom jag tydligen blivit så jävla gammal i något obevakat ögonblick orkade jag inte. Igen. Så jag rymde. Igen. Men not to be oroliga. Kapten är med. Badtofflorna är på. Håret ser ut som fan och imorgon…om jag inte mår alltför dåligt, uppdaterar jag om hur många diken jag krälade i. Bra så.