NothingButChaos

Om man ändå hade varit religiös, gått i kloster och varit ovetandes,

tänkte hon. Då hade man sluppit skiten. Man hade sluppit fjärilarna i magen som förvandlades till tunga stenar, man hade sluppit blinda, glittrande ögon som ofta slutade tårfyllda och man hade sluppit känna skillnaden mellan en säng där någon sov bredvid och en som var tom. Det var Y-kromosomens förbannelse. Den som gjorde starka knän svaga, som mjukade upp ett stenhårt hjärta och som tvingade rakryggade krypa. Hon trodde benhårt på förbannelsen. Hon trodde att det började med leenden och slutade i tårar. Alltid. Hon trodde inte på lyckliga i all framtid och prinsar på vita hästar. I hennes värld var lycka något som varade en natt och prinsarna var deltidsanställda butiksbiträden som körde Volvo v70. Det var säkrast så. Fallet blev oftast mindre om man inte klättrade så högt från början. Efter senaste besvikelsen höll hon sig på jorden. Hon hade bestämt sig för att inte falla mer, från och med nu skulle hon bara snubbla.