NothingButChaos

Det här kan gå till historien som den längsta veckan I mitt liv. Bara tisdag och jag har heeela veckan kvar att jobba. Var det inte väldigt längesedan jag var ledig nu? (Igår) Nu tycker jag vi trycker på forward och snabbar upp skiten.

Jag säger alltid att jag älskar regn….och det gör jag. På riktigt. Jag älskar det. Jag tycker om att stå ute I regnet och bli blöt och rufsig I håret och plaska med skorna I en vattenpöl. Jag tycker om när sminket rinner och ansiktet är fläckigt och våta hårtestar klistrar sig längs mina kinder. Kärlek. Men idag, när jag hade en massa planer på långpromenader och storhandling har det regnat hela dagen. Och helt ärligt var jag inte jättesugen på att promenera med tunga Makassar I regnet. Det är inte alls roligt. Regn är bara roligt när det är mysigt och romantiskt. Det är inte mysigt att släpa mat genom ösregn. Därför har jag inte gjort något alls idag. Och jag skäms inte ens för det. Jag ska även lägga mig tidigt ikväll eftersom morgondagen kommer bli fruktansvärd. Jag hade andra planer för kvällen, som lät roligare…men sova är inte jättedåligt heller. Speciellt när det regnar utanför fönstret.

Jag klev precis upp ur mitt badkar. Som jag legat I I en timma. Med öppen dörr. För det är ingen hemma och jag är svinnöjd. Klockan är halv ett och jag tänker bädda ner mig I soffan med feta täcken och kolla på tv hela natten. Och sova hela (nåja, halva) dagen imorgon. Den där lyxen att ha ett eget hem är lite långt från min fattningsförmåga just nu. Även om jag haft min egen lägenhet I åtta år så känns 7 månader I samma hus som människor jag inte valt själv väldigt långa. Det är lugnt. Det är bra. Jag njuter desto mer av de få gånger jag har nätterna för mig själv då. Mmm….förmodligen tänker jag röka I soffan också, utan att öppna ett fönster. Kanske till och med dricker mitt kaffe under täcket och smular på golvet, utan att torka upp det direkt. Jag ska leva vilt!

Har haft en sån där dag man inte vill ha om man så fick betalt för det. Man kan kalla det bakfylla och jag är inte stolt. Det började lugnt med ett glas vin på puben för en kollegas födelsedag och slutade med att jag drogs in I en taxi mot min vilja och körd till utelivet I Ayr. Jag måste säga att jag hade trevligt. Det kan dock bero på den galna mixen av alkohol som jag inte alls hade räknat med men det var mycket folk ute och det var ombyte från den gamla puben härhemma. Jag vet inte när jag kom hem och det är jag inte heller stolt över. Idag värker hela kroppen och jag har druckit ofantliga mängder Irn Bru för att återställa vätskebalansen. Nu, lätt apatisk framför tvn utan att förstå vad som egentligen försiggår I programmet. Det passar bra. Ikväll ber jag om att morgondagen ska bli lättare. Jag orkar inte mer.


Resten främjade inte direkt min sak...

Jag undrar på riktigt när jag senast var så här uttråkad. På riktigt. Jag är tydligen ganska dålig på att underhålla mig själv. Läst massa böcker, promenerat över halva internet och undersökt varje hörn av min säng. Till slut kom jag på att jag har en tv på mitt rum. Jag använder den sällan. Det är oftast ingenting på den I alla fall. Nu hade jag tur och masterchef råkade vara på. Det kan roa mig I säkert 20 minuter.

Jag älskar att vara själv. Inte ensam, själv. Har aldrig gjort mig något att inte ha en massa folk runtomkring mig men ibland är det trevligt med intelligenta konversationer och avslappnat umgänge. Ombyte. Jag behöver ombyte.

Camilla ringde mig idag. Det är andra gången efter att jag ringde och skällde på henne I förra veckan. Vi gör framsteg. Hon ville upplysa mig om, som en god värd, att mina kartonger som huserat I hennes källare sedan jag flyttade numera simmade I x antal centimeter smältsnö. Som de intelligenta kvinnor vi är hade vi dessutom vid inflyttandet av kartongerna ställt allt gjort av papper I botten av kartongberget. Man tänker inte så mycket på översvämningar som man borde antar jag. Men det var kul, att hon fick stå och gå igenom alla mina noveller, dikter, gamla skolpapper och böcker och hänga det på tork. Det tog mig ungefär en sekund att inse att jag inte behöver en tecking som jag ritade I sjuan, att mina dikter förmodligen även finns på någon hårddisk och att saker egentligen inte spelar någon roll. Hon hittade tidningsartiklar som jag sparat om en människa jag brukade känna och jag undrade varför de fortfarande fanns där. Varför trodde jag att jag behövde en morgontidning för att minnas någon jag helst av allt vill glömma? Släng. Släng. Vårrensa skiten när det ändå är översvämmat. Viktiga minnen finns med mig I alla fall och nya människor fortsätter komma in I mitt liv och de gamla suddas ut med glädje.

Hade en trevlig kväll med nya och gamla människor igår. Vänner jag inte träffat på länge och saknat och nya människor med intelligenta åsikter och mycket kunskap. Jag beundrar sådana människor. Jag hade roligt och gillar miljöombytet. Man blir så lätt trött på sin egen soffa…

Vilken jävla dag…nu greppar jag efter halmstrån och även om jag vill sätta mig I ett hörn och skrika högt lovar jag mig själv att aldrig aldrig jobba på McDonalds. Lukten av hamburgare varje dag skulle at död på mig. Min nya plan är att tvinga på varenda restaurangjävel mitt CV om och om igen tillls nån tröttnar och ger mig ett jobb. Jag är en jävel på Fish’n’chips numera. Jag vet dock inte om det är bra…personligen hatar jag blotta åsynen. Spelar ingen roll. Är det hemma skulle jag gladeligen vispa ihop den där jävla frityrsmeten varannan timma om det krävdes. Kom på mig själv häromdagen med att jag faktiskt VET hur man gör en frityrsmet och att jag på Statt fejkade. Låtsades alltid vara för upptagen för att göra det och lät någon annan göra det…som om det vore svårt. Dock påpekade någon wasserbisser häromdagen att jag borde använda isvatten istället för kranvatten. Men det skiter jag gladeligen I. Jepp. Godnatt. Jag trotsar mitt naturliga element och går till min säng. Känns bra.

This is an actual radio conversation of a US naval ship with Canadian authorities off the coast of Newfoundland in October 1995. Radio conversation released by the chief of naval operations, 10-10-95.

Canadians; Please divert your course 15 degrees to the south to avoid a collision.

Americans; Recommend you divert your course 15 degrees to the north to avoid a collision.

Canadians; Negative. You will have to divert your course 15 degrees to the south to avoid a collision.

Americans; This is the captain of a US Navy ship. I say again, divert YOUR course.

Canadians; No, I say again, you divert YOUR course.

Americans; This is the Aircraft Carrier US LINCOLN, the second largest ship in the United States Atlantic fleet. We are accompanied with three Destroyers, three Cruisers and numerous support vessels. I DEMAND that you change your course 15 degrees north. I say again, that’s one-five degrees north, or counter-measures will be undertaken to ensure the safety of this ship.

Canadians. This is a lighthouse. Your call.

Jag såg något fantastiskt på väg hem från jobbet idag. Det var som att stiga In I en tidsmaskin och färdas tusen år bakåt I tiden. Det var som att träffa dinosaurierna eller Julius Caesar eller Abraham Lincoln…vilket som. Jag blev alldeles förvirrad, flinade glatt och igenkännande. En telefonautomat. För mynt! Den ni! Den var fin. Förmodligen äldre än min mormor. Fungerande. Tufft. Jag ska alltid ta den vägen hem från och med nu. Som att åka igenom ett litet museum varje gång….en mynttelefon…vackert…

Något annat som är vackert är att jag är ledig I tre dagar. Onsdag. Torsdag. Fredag. Om man säger de tre orden med en liten melodi blir det som en vacker vacker sång. Vackert. Jag har bestämt mig för att överkonsumera det ordet ikväll.

Dagens midday kommer från en burk. En glasburk med Tikka Masala. Det gillas. Det är alldeles för många kockar I det här huset för att man ska orka laga riktig mat varje dag. Det är också vackert.

Det vackrigaste; jag rymde från jobbet en och en halv timma för tidigt idag och dricker nu vin. HEPP!

 I mina ögon är du vackrast när du är nära...på håll ser du så dimmig ut och det värker.

Jag vill inget hellre än sova och egentligen är jag skittrött. När man dessutom vet att man ska upp snart och det kommer vara en svinjobbig dag på jobbet bir det lilla helvetet ännu jävligare. Man kommer på så mycket såhär mitt I natten när man mååååste sova. Ska bara lyssna på den där låten, måste googla det där receptet, varifrån kunde man köpa de där skorna? Kliar det inte lite extra på ryggen nu? Hmm…packade jag ner jackan i väskan och ooooooj vad kissnödig jag blev. Skitjobbigt. Jag är svintrött. På riktigt. Men jag tror fan det kliar på foten alldeles för mycket för att jag ska kunna somna. Och dessutom så var jag ju tvuuuuungen att blogga. Om ingenting. Ingenting. Alls. Fyfan

Fantastiskt. Spenderat bokstavligen hela dagen I sängen. Kan fan inte bli bättre. Efter två dagar på jobbet som nästan tog livet av mig (ja, jag är fan inte van längre) tyckte jag att jag behövde sova. Jag kanske inte planerade att vakna vid halv fyra, men så blev det. Stannade I sängen, tittade på film, klev upp vid halv sju för att duscha och gick tillbaka till sängen. Mera film. Gått igenom tre stycken nu. Kan inte komma ihåg vad någon av dem hette. Det spelar ingen roll. Jag gillart.

Jag övervägde en stund att gå till puben. Men sedan kom jag på att jag är gammal och tråkig och stannade hemma. Eventuellt sparer jag den fyllan till en annan dag när jag jobbar dagen efter och mår sidelight en hel dag på jobbet istället. Roligare så.


Jag räknade inte med det här...hur hamnade jag här?

Ja jösses vad skönt det är att komma hem. Man kan nästan inbilla sig att man är kock på riktigt igen när man jämrat sig igenom ett 16timmarspass. Jag tänkte däcka nu. Rakt av. Bara Bom ner på kudden och sova. Var bara tvungen att göra en snabb update på mitt förra inlägg. Min underbara, vackra mamma kommenterade och påpekade att “jävlar I min lilla låda” är ett gammalt uttryck och enligt henne funnits hela hennes liv I alla fall. Det tycker jag är skönt. Jag som trodde för en stund att Schulman var ett geni och så var han bara en simpel tjuv som alla oss andra. BRA! Jag uppskattar det, mamma. Tack! Och Godnatt… Möjligtvis är jag riktig kock imorgon också och kommer hem sent som fan. Mig gör det inget att vara låtsaskock och sluta tidigt… Den som lever får se. Om man över lever… Svammel. Godnatt.

 Jävlar i min lilla låda. Fan vad ofit jag är. Var längesen man jobbade riktiga cockpass. (nej, det var ingen felstavning) 

Jävlar i min lilla låda. Det är ett uttyck jag älskar. Och har stulit. Rakt av. Från Alex Schulman. Jag vet inte om han har copyright på det, eller om han stal det från början också...men det spelar liksom ingen roll. Skitsamma.

Ja, jävlar i min lilla låda vad en vecka kan gå långsamt. Jobbar sju dagar I sträck och kan inte för mitt liv förstå hur det kan vara så långt till torsdag som är min lediga dag. Det är tamefan längre än till Göteborg. Jag slår vad om det.

Vad jag inte riktigt heller förstår är när jag blev så gammal att jag inte pallar jobba sju dagar I sträck. Det var fan inte längesen man hade sjuttondagars-vecka och överlevde det utan att gnälla såhär. Den senaste tiden har jag skyllt på klimakteriet. Kan det vara så tro? All denna trötthet, svullna fötter och akutsvettningar, kan det bero på klimakteriet? Någon sade att jag är för ung för det. Men jag vägrar acceptera att jag bara är lat och trött och kan kompromissa mig till Pre-klimakteriet. Typ.

Det var ju inte alls såhär jag hade tänkt mig. Bli gammal innan 26?? Näfan, vet du vad! Någon måtta får det vara! Fram med dunken och hallsonsaften, nu ska det supas I garaget och däcka I en buske! HOJ!

…och det är när man inser att man gått vidare som man kan lämna tillbaka det. Hjärtat som sårades en gång kan han få. Skadade hjärtan läggs snabbt på hög som obetalda räkningar, gamla vykort eller en teckning från barndomen. Men det gamla, trasiga behövs inte längre för när man slutar älta och inser att man lever bra I nuet och att man kan förvandla det gamla till något nytt…då kan han få det. Han kan hänga det på väggen, som en souvenir, något att se tillbaka på och minnas vad som var. Han kan visa det för sina vänner, skryta om det som en erövring, det gör inget. För när du går vidare, då spelar det ingen roll längre. Då kan du också titta på det ärrade hjärtat och le. Minnas med värme att Ni var Vi för en stund.

Man kan ju säga att jag inte borde lämnat sängen idag. Jag visste att det var bättre att stanna där på sina lediga dagar. Okej, update. Jag gick till affären för det där vinet…I pyjamasbyxor. För…skitsamma. Kan den där tanten gå ut med fula, glittriga paljettbyxor kan jag gå ut I sunkiga pyjamasbyxor. Själva shoppingen gick bra. Sedan kom jag hem. Men inte in. Nyckelhelvetet gick runt, men inte hela vägen. Och där stod jag. En pojke och hans pappa stod på gatan och kastade boll. Jag stod och försökte öppna min dörr. I pyjamasbyxor. Nyckeljävel…jag muttrade, jag slog på dörren, drog lite I handtaget, tog ut nyckeln, vred om igen…men inget. Gick runt på baksidan. Mindes plätsligt att jag inte låste bakdörren. Men nepp, kom inte in på bakgården heller, porten dit var låst. Bra. Måste fixa det. Knackade på dörren, ringde på klockan…kanske kanske hade kombon kommit hem från Birmingham…men nej. Pappan på gatan frågade om jag var utelåst. Uppenbarligen, idiot, tänkte jag men svarade något artigt. Gick runt och kollade om bakdörren magiskt var öppnad. Det var den fortfarande inte. Ringde kombon, messade honom. Hans telefon var avstängd. Jag slogs lite till med nyckeln, drog I den som en idiot medan pappan och sonen tittade på. Som om det skulle fungera ju fler gånger jag försökte. Jag stod därute i säkert en kvart och vred med nyckeln om och om igen. Sedan fick jag en snilleblixt och vred nyckeln…åt RÄTT håll. Och tänka sig. Då kommer man in. Man ska LÅSA UPP dörren, inte tvärtom. Pappan såg imponerad ut. Jag ropade något om att man måste ha rätt touch. Sedan gick jag in. Jag och mina pyjamasbyxor.

Jag lagade mat tidigare idag. Satte på grytan med kyckling och bacon och grädde och gönsaker, stängde dörren till köket och satte mig framför tvn. Plötsligt luktade det bränt. Mmm…jag kommer skylla på pannan om maten smakar skit. Det brann nästan lite. Fan. Eftersom halva rätten fortfarande satt fast I botten av wokpannan fyllde jag den med vatten och satte tillbaka den på spisen för att koka loss det brända. Sedan gick jag upp till mitt sovrum, pratade I telefon med mamma, facebookade lite och läste bloggar. Sedan tänkte jag gå ner. Det luktade bränt. Igen. Fan. Igen. Tittade in genom glasdörren till köket. Det var rökfyllt. Man såg ingenting. Alls. Inte ett dugg. Fast fönstret stod öppet. Och det luktade gammal brandrök I hela huset. Stängde av gasen, slängde ut pannan på bakgården och satte igång fläkten. På mindre än en timma har jag nästan bränt upp mitt hus två gånger. Oflyt. Ska inte använda spisen mer idag. Går och köper vin istället. För att lugna nerverna. Bättre så. Jepp.

När jag sitter och läser andras människors bloggar förundras jag över hur mycket skit det finns därute. Hur många människor som på fullt allvar tror att folk är intresserade av var de shoppat idag (nej, ingen vill veta var du köpt din tröja…fortfarande), var de åt sin lunch, hur maten såg ut (bevisat med ett foto av ceasarsalladen) eller hur deras nya mobilsmycke ser ut. Jag fattar det inte. Alls. Det kanske är mig det är fel på. Det är till och med ganska troligt. Men det bryr vi oss inte om just nu. Just nu koncenterar vi oss på att gnälla lite på ointressanta människor. Vad som är än mer intressant med dessa personer är att de lyckas hitta något att skriva om nästan hela jävla tiden. Varje dag, flera gånger. Och det handlar alltid om deras rundor på stan eller deras fester. Det irriterar mig. Att skittråkiga människor kan blogga regelbundet och att sådana som jag med högst spännande liv I små hålor som Girvan knappt klarar av att plagiera andras inlägg. Kanske borde jag shoppa mer? Kanske hälper…men om sanningen ska fram är jag alldeles för lat för att testa.