NothingButChaos

Jag tänkte att jag borde sova för längesedan. När jag titttar på klockjäveln ínser jag att den är ett och mitt alarm står på sex. Jag får lite ångest då. Eller ganska jävla mycket ångest. Men det hjälper inte. Jag lägger inte undan boken jag läser eller stänger av datorn ändå. Jag fortsätter med min ångest och det kliar under huden. Sedan kommer jag på att det är helt jävla okej. Jag kommer vara svintrött imorgonbitti, men jag kommer hinna med bussen ändå, för jag är snabbast I världen på morgonen om jag måste och jag har aldrig varit sen hittills och jag vägrar låta statistik vinna. Jag kommer ha svinmycket att göra på jobbet och jag kommer Muttra något om att ikväll ska jag bannemej sova tidigt och sedan kommer jag på att det kan jag ju inte alls det för vi får besök och det skulle visst intagas ett glas vin. Eller två. Men det är också helt jävla okej. För arbetsdagen kommer ta slut och jag kommer vara levande. Och gladare än jag var för tre dagar sedan. Då för Tre dagar sedan när jag bestämde mig för att bestämma att vara glad. Lite ångest har jag…men det är…som sagt…okej. Helt. Jävla. Okej.