NothingButChaos

När de flesta´hade tappat hoppet om en sommar, så som det alltid var i Lilla Landet Lagom så kom den. Solen tittade fram, och den stannade. Människorna i Landet kröp ut ur sina hålor, klädde av sig nakna och dansade på gatorna och fyllde fontänen i Staden med diskmedel. Köerna till Stadens alkoholaffär ringlade sig långa och syntes ändlösa för de svettiga kassörskorna. Så som det alltid var när det blev sommar i Lilla Landet Lagom. Parkerna fylldes av berusade människor, tonåringar spydde I buskarna, någon blev av med oskulden på en parkbänk och en annan eldade upp en skog med en kvarglömd engångsgrill. Stränderna fylldes av barnfamiljer med picknickkorgar och smittbärande fåglar som letade brödsmulor. Bleka lår och håriga ben trängdes på sandplätten och barn sprang omkring och kissade fritt på bryggor och i badvattnet. Sådant som händer…när det blir sommar i Lilla Landet Lagom.

När Sommaren tyckte att folket hade haft tillräckligt roligt…när de började klaga på värmen som de alltid gjorde, när skogsbränderna, tonårsgraviditeterna och parkfyllorna blev för mycket då tog det slut. En dag vaknade människorna i Staden med regn utanför sina fönster och de log. Vad skönt…ja, nu kunde man andas en stund. Alla drog en lättnadens suck och drog igång med dammsugning och tvättning. Så som man gör…när man får en lucka I solen. Efter tre maskiner och en tumlare hade människorna glömt den gångna värmeböljan. De hade glömt hur de plågats, svettats, våldtagits och bränt sig. De mindes inte bakfyllorna eller strandträngseln och blev missnöjda igen. De inbillade sig att de alltid levt I sky fall och de gnällde. Människorna är ett enfaldigt släkte som aldrig uppskattar vad de har förrän det är borta. Utanför deras fönster fortsatte regnet strila och människan trodde att de aldrig sett någon sol. De kliade sina flagnanade ryggar och tände en brasa. Gatorna stod tomma och regnet smattrade mot ensamma restaurangfönster. Staden hade dött. Det var Sommar i Lilla Landet Lagom.

Han doftade av svett och cigarettrök och det där schampot hon kände igen så väl. Hans lockar mellan hennes fingrar följde hennes rörelser av gammal vana och hans andning gick i takt med hennes. Hon kände igen den där lilla gropen precis under hans haka, ärret vid hans nyckelben och det ovalformade födelsemärket precis vid hans navel. Det var så längesedan men precis som förr. Hon mindes varje centimeter av honom som från ett fotografi och hans närhet skrapade mot hennes hjärta och rev upp gamla sår. Hon gillade det inte alls men kunde inte riktigt släppa taget. Hon visste att hon skulle gå hem med hans doft på sina händer och hon skulle inte vilja duscha på flera dagar. Hon visste att hon skulle sitta i sitt fönster och se honom utanför hålla någon annans hand och hon skulle gråta. Hon hade gjort det förr så hon visste. Ändå lät hon honom kyssa den där linjen på hennes axel, hon lät honom smeka hennes hår och viska lögner i hennes öra. Hon lät honom. För det kändes bra. För stunden.

När solen gick upp höll han inte sin hand på hennes höft längre. Han hade vänt sig om och sov med ansiktet mot väggen och han hade glömt att hon var där. Hon suckade och gick upp utan att tända lampan. Hon hittade sina kläder i ett spår ut till köket. Varsamt klädde hon på sig, såg på sig själv i badrumsspegeln, på det rufsiga håret, det svettblanka ansiktet och mascaran som smetats ut på hennes kinder. Hon såg ut som hon kände sig men det gjorde inget, hon var van. Spåren skulle försvinna på utsidan men på insidan sjönk hon djupare för varje gång. Och hon drunknade.

Vad skönt det är att vara tillbaka I Sverige och normala banor. Ni vet…de där banorna när man blir full, överanvänder Visa-kortet, får leva på vatten och bröd resten av månaden för att ha råd med sprit, ringer runt till alla man känner och bedyrar sin kärlek och vaknar upp dagen efter och undrar vad fan som hände. De banorna. Vi har alla varit där. Är det inte underbart. Jag minns att jag pratade med Calle. Vet inte riktigt vad jag sade men pratade alldeles för länge och avbröt hans festande men jag kommer ihåg att jag var snäll och sade att jag älskar honom massor med gånger. Sedan ljög han för mig, så som vänner gör som ställer upp för varandra. Va fint… Idag låtsas jag som om igår inte finns och tar en bit knäckebröd till. Ingen är fullständig men jag är jävligt nära. Hepp!

Jag vill håna mig själv litegrann. Jag vill flina I smyg åt vad jag gör men kan inte riktigt ta mig för…det finns för mycket annat som är viktigt för att orka bry sig om de små sakerna.

Efter fem dagar hemma I Sverige inser jag att jag inte ägnat en endaste liten tanke åt min blogg. Jag inser även att det inte spelar någon roll. Jag har haft annat för mig…packat, flyttat, haft mamma I Skottland och nu hemma. Med värmeböljan som slog emot en på Skavsta fick man en smärre chock och funderade på att vända tillbaka till regnet. Det finns inte en chans att jag orkat stanna I stan och packa upp och tvätta. Man har inte en sportslig när man är nattmänniska och älskar regn som jag I det här vädret. Man vill helst ligga på golvet med tungan utanför munnen och flämta som en hund. Fast det har jag inte heller gjort…det verkar ju bara dumt…

Efter 7 timmar I landet lyckades jag ramla av båten. Jag är ganska nöjd med det. Man kan ju tycka att när man vart på sjön I 15 år och uppväxt på båt ska någon gång vara den första och jag önskar det fanns bildbevis. Någon kunde bli svinrik på att sälja dom. Idag är armarna blå, lila och gula med spår av krosskador. Ena armbågen är blå. Benen är fläckiga av snygga svullnader och känseln har försvunnit I vänsterarmen. Man kanske inte skulle säga det högt, men fan vilken tur att jag var full, annars hade jag nog inte alls tyckt det var lika skoj. Och såhär I efterhand är det smällar man får ta och så håller vi tummarna för att vänsterhanden funkar snart igen. Vore uppskattat.