NothingButChaos

Det var en sån där dag...en dag som alla andra...skratten klingade och ekot från skålande vinglas ringde i mitt huvud...musiken spelade på ganska hög volym men ingen syntes lyssna. Någon grät i ett hörn, en flicka gick hem med någon annans pojke, någon fick sin första kyss...och musiken fortsatte spela. Staden tycktes leva mer än vanligt, om man såg på det utifrån. Men vi som lever i det, vi som bor i musiken, i skratten, i tårarna...vi vet att det är i vimlet vi förgörs. Det är Livet som springer förbi uteserveringen och vinkar åt oss och hånskrattar. Dårar...kallar ni detta leva? Sedan fortsätter Livet runt hörnet utan att lämna något åt oss andra... Så vi stirrar dumt efter det en stund, vad var det som hände? Sedan höjer vi våra glas, ökar volymen på musiken och inbillar oss att vi lever gott...

Han stod där i mörkret, precis som alla gör. Han drog fingrarna genom sitt hår och log. Och log ett leende han övat på framför backspegeln i sin bil. Han lutade sig tillbaka, lite självsäkert sådär. Sedan gick han fram mot mig med en inövad replik, den kunde han i sömnen... Du är fin ikväll, när du faller för mig faller du längre än du nånsin fallit förr... Sedan log han ännu mer och strök en lock från min panna. Jag gav honom ett leende tillbaka, som ett litet tack för hans...jag backade och mindes, mindes min inövade replik. Jag faller inte, baby, jag glömmer hur man står upp.