Helt ärligt...
Vardagslyx?
"jamen...alltså, jag gillar pojkar"
Senast igår lyckades jag på mitt alldeles egna smidiga sätt smyga in i konversationen med en kollega att det blir en pojke. Han tittade lite på mig...-Jaha...?
Men okej, jag förstår dem, jag skulle också strunta fullständigt om någons syrra som jag aldrig träffat tänker föda en hona eller hane. Totalt och completely ointressant för alla andra utom närmast sörjande.
-Men...fortsatte han. Varför ville du speciellt att det ska bli en pojke?
-Jamen...alltså, jag gillar pojkar"
Dessutom tycker jag starkt illa om tjejer. Tjejer är fnissiga, fjolliga, ytliga, falska och hugger sina bästa vänner i ryggen. Sådant orkar jag inte med. Det kunde ju i och för sig varit ett ypperligt tillfälle att vara med och titta på när åtminstone EN vettig brud upopfostrades, men jag ville inte chansa, så jag höll tummarna för en pojke.
Okej, jag erkänner. Jag tycker pojkar är korkade också och vill att världen ska ha åtminstone En väluppfostrad, artig, rolig, ärlig och tillitsfull kille som en dag kan bli världens bästa pojkvän åt någon lyckligt lottad tjej (jaja, eller kille om det nu blir så)
Och helt ärligt ville jag att det skulle bli enklare att klä lillkillen i döskallar.
Alldeleeees ensaaaam
Två timmar ensam i köket.... SÅÅÅ långtråkigt. Men hej vad min musik jag får spela. ÄNTLIGEN!! Normalt får jag bara massa skäll så fort jag närmar mig cdn, men om ingen är här kan de ju inte säga nåt. Är bara tomten som ser allt...och John Blund....och tandfen och påskharen. Men dem är rätt ofarliga. :P
Sov till tre idag. Började jobba fyra. MÅSTE börja lägga mig i tid. Funkar liksom inte att somna vid sex, sju på morgonen och tro att man ska vakna pigg och tipptopp när klockan ringer vid tio, elva. Närå, som vanligt sover jag vidare och kliver inte upp förrän det är absolut nödvändigt, vilket ofta resulterar i att jag e skittrött, väldigt rufsig och lagom noga sminkad när jag kommer till jobbet. (Gårdagens strumpor brukar också funka. :P) Man tycker ju att man borde ha nån slags löneförmån i form av personlig väckning när man jobbar på ett hotell, men icke. Måste se över det där och se om det är nåt som kan införas...
Håller tummarna. :P
"He didn´t miss out when THOSE were handed out"
På Östermalm i Sthlm ligger Tittut, en privatklinik som utför ultraljud i bland annat 4D och gör könsbestämmelser. Var där med lillsyrran, hennes ugn, blivande mormor och lillmoster idag. Hur imponerande som helst... Det blir en tuff pojke!! VI FÅR EN LILLKILLE!! (Detta innebär fler döskallar, hoppas jag lillsyss förstår) Man såg hur han rörde sig, hur han gapade, svalde fostervatten, gnuggade sig i ögonen, fick höra hjärtljud, se hans organ...och sist, men absolut inte minst, lillkillens könsorgan! :) Och som alla vet (antar jag, hoppas jag) har småpojkar (och stora också) en penis med pung. Och till och med läkaren var imponerad. Han var välväxt lillkillen. :D Och ja, ovanstående rubrik är kommentaren gyndoktorn fällde om bebbens organ. Lyckost honom... Så har ni en lilltjej på G, passa er! För min systerson kommer krossa hjärtan! :D Minsann!!
Killens fejs, sötast i...eh...stan? eller iaf i ugnen. :D Kliar sig i ögat
Jorå, det ÄR en pojke. Definitivt...
Mörkret och Förtvivlan
Mörkret och förtvivlan och dårarna som aldrig slutade skrika mitt namn förföljde mig i natten fast mina fötter inte ville sluta blöda och mitt hjärta rusade i takt med bilarna på motorvägen intill.
Fast jag ropade på hjälp såg jag inga blåljus och ingen hjälper den som är ensam vid sidan av vägen med sår på sin kropp. Fast jag bönade och bad stannade inte mörkret och förtvivlan och dårarna. De sprang. Och jag sprang. Tryckte mina naglar i mina handflator och rev upp stora blödande strimmor och såg allt det våta långsamt slingra sig nedför mina handleder och landa någonstans bakom mig i det kalla, iskalla, svarta gräset.
Och jag sprang. Och de sprang. Och mitt blod fortsatte avslöja och förråda mig likt ett glänsande spår i långa stigar bakom mig. Tårarna som sved bakom mina ögonlock brände mina kinder när de sakta rann ner mot mitt hjärta.
Men mörkret och förtvivlan och dårarna bara log. Deras kalla, iskalla skratt ekade bakom mig och jag kände deras isande andedräkt blåsa mig försiktigt i nacken. För även om jag sprang så fort jag kunde minskade inte avståndet mellan mig och Det Onda som vägrade sakta ner.
Vägen framför mig slingrade sig och hotade förvilla mig. Men mina blödande fötter lät mig inte stanna. Avgrunden som plötsligt uppenbarade sig framför mig var det som fick mig fast. Jag hade ett val: Låta mörkret och förtvivlan och dårarna fånga mig, bita mig, riva mig och Vinna. Vinna loppet jag aldrig fick en chans i. Så den djupa, mörka avgrunden ropade på mig. Lockade och skrämde. Så jag hoppade. Rakt ner i mörkret och förtvivlan och till dårarna. För de var överallt. De gav mig aldrig en chans att vinna i loppet som det mörka aldrig förlorar.
Utökning i la familia
Själva ugnen
...å så bebben...
Fotosession
Pojkarna i köket...den hemliga e Johan. :D ( å en som saknas )
Fyrverkeriet från min balkong
Nyårsdagen p-middag
Jag-lätt berusad och lagom trött
