NothingButChaos

I min entusiasm över att bli moster åt lillkillen tänkte jag trycka upp flygblad och sprida över stan med hjälp av ett flygplan. I min brist på flygplan berättar jag gärna om lillkillen för alla som passerar mig på jobbet, på vägen, på msn, i telefon... Nu har jag ju tyvärr insett att även om folk kan verka lite glada över min systers barn så skiter de gladeligen i om det kommer ut en unge med eller utan penis, vilket är en aning frustrerande. -Kan inte ni också hoppa och studsa lite??

Senast igår lyckades jag på mitt alldeles egna smidiga sätt smyga in i konversationen med en kollega att det blir en pojke. Han tittade lite på mig...-Jaha...?
Men okej, jag förstår dem, jag skulle också strunta fullständigt om någons syrra som jag aldrig träffat tänker föda en hona eller hane. Totalt och completely ointressant för alla andra utom närmast sörjande.
-Men...fortsatte han. Varför  ville du speciellt att det ska bli en pojke?
-Jamen...alltså, jag gillar pojkar"
Dessutom tycker jag starkt illa om tjejer. Tjejer är fnissiga, fjolliga, ytliga, falska och hugger sina bästa vänner i ryggen. Sådant orkar jag inte med. Det kunde ju i och för sig varit ett ypperligt tillfälle att vara med och titta på när åtminstone EN vettig brud upopfostrades, men jag ville inte chansa, så jag höll tummarna för en pojke.

Okej, jag erkänner. Jag tycker pojkar är korkade också och vill att världen ska ha åtminstone En väluppfostrad, artig, rolig, ärlig och tillitsfull kille som en dag kan bli världens bästa pojkvän åt någon lyckligt lottad tjej (jaja, eller kille om det nu blir så)

Och helt ärligt ville jag att det skulle bli enklare att klä lillkillen i döskallar.