NothingButChaos

Jag känner att det här med att driva konkurrensblogg inte bara stressar mig som fan men att det också gör underverk för min besösksstatistik. Är det det som gäller? Bloggbråk? Är det sådant som drar? I och för sig skiter jag lite i vad som drar, men ändå…uppenbarligen är det drama som gäller. Som de stora gör. Kissie och Dissie och Lissie och dom där… Jag anser inte riktigt att jag passar in i den kategorin, men ändå… Känner också att det blir svinjobbigt att behöva bråka med Sandra för att folk ska bry sig om mig så jag skiter i det. Jag ba fortsätter att trycka Gilla på henne och så kör vi ändå. Stannar ni så stannar ni och stannar ni inte kan ni dra åt helvete. Vi säger så. Ok.

Alltså…jag menade inte dra åt helvete på riktigt. Jag ville bara få lite feeling i det hela.

Jag har aldrig varit nåt stort fan av teknik. Alltså nya fina datorer, mobiltelefoner och kameror. Jag vill ha något stabilt och robust, som fungerar. Som inte kräver för mycket skills för att hantera. Jag har en mobiltelefon från -87, med tre knappar som man kan smsa och ringa från. Det finns ingen kamera, inget internet, man kan inte ens lyssna på musik på den. Det är en helt vanlig jävla telefon. Och den funkar. Batteriet håller i en vecka. Mest för att jag inte har nån att ringa, misstänker jag, men ändå… Vad som i nudagens läge stör mig bara en liten gnutta är att jag inte kan mobilblogga. Jag halkar efter. Fan.

Jag blir så arg på Sandra som har skaffat ny blogg igen. Inte arg-arg men arg-mindervärdeskomplex. Hon skriver fan hela tiden och det gör mig svinstressad. Jag gör inte det. Skriver hela tiden alltså och jag ser det lite som en personlig utmaning när hon gör så. Jag skulle föredra att hon drog upp en pistol, bad mig gå tio steg och dra snabbast. Det skulle skära mindre i mitt lilla blogghjärta. Å andra sidan presterar jag bättre under press, när jag har någon att hålla parallella steg med. Jag fungerade i alla fall så i högstadiet. Tävlade mot tjejen jag satt bredvid. Såhär i efterhand vill jag meddela att jag vann. Lite snyggare, lite bättre. Med Sandra vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare. Jag kanske bara får svälja min stolthet och gå med på att hon skriver oftare än jag. Tycka att det är okej. Hon är ju trots allt nästan stockholmare och van vid ett lite högre tempo än jag. Just det.



Sandra, vi får lösa det här...

Jag har förätit mig på kebab idag. Jag mår lite illa, skulle kunna spy om det inte vore för min starka motvilja till just det fenomenet. Jag brukar vägra. Det funkar. I övrigt är det ganska bra. Jag är så jävla peppad på min höst. Det nya, det snygga, det roliga, utmanande, fräscha, häftiga… Det kan fan bara bli bra. Vi tvärvägrar allt annat. Man kan göra så. Bara vägra böja sig, vägra låta det gå åt helvete, vägra låta det bli något annat än fabulösiskt. Så det har vi bestämt. (Jag alltså) Så ni som trodde något annat, hösten blir fantastisk! Jag säger bajjbajj till det som var mitt gamla sociala liv och säger häjjhäjj till det nya. Det som blir långa arbetsdagar med nya människor och nätter med få sömntimmar. Jag ser fram emot det som fan och jag kommer se ut som en zombie, blek och jävlig. Tur man inte var någon solbränd pingla innan. Tur man redan är blek och svart och som tagen ur en vampyrroman. Ingen kommer se skillnad. Jag kommer vara lika jävla snygg som innan. Lite gladare bara. DEN NI!

Min nya passion är nyponsoppa. Det känns som om jag vill sätta mig ner med en korsordstidning, sticka ett par sockor, ha katten i knät och smutta på en kopp silverte. Jag ville bara lägga till det.

…och jag vet inte hur jag ska få tankarna att sluta dansa kring saker som Du och regn och musik och havet. Jag vet inte hur jag ska få sången om dig ur mitt huvud, hur jag ska få tonerna att dö ut. Och jag vet inte hur mina ögon ska sluta se, hur mina fingrar ska sluta känna, hur mitt hjärta ska sluta kittlas men jag vet att vi är lurade. Jag, mitt huvud och mitt hjärta. Vi ser vad vi vill och blundar för resten och vi lever i mörker och vi vet vi vet vi vet att ljuset i tunneln är en fabel för vi har aldrig sett det men vi väntar… Men vi som tror på Dårar får skylla oss själva. Vi vet ju vi vet ju att de ljuger och bedrar och lever lyckliga i sina egna dimmor och vi tillåter oss dras med, dras ned och vi drunknar.

Men det är vi och du och jag och han och vi gör samma sak. Samma samma samma lika och det är inget nytt och inget konstigt det bara är…så. Vi är stöpta i samma form och tror på samma lögner och ingen vågar prata högt jag vill skrika.

Vem kallade du Dåre?

Men hörrni, såhär kan vi ju inte ha det. Nu är jag bakfull. Igen. Vafan. För andra gången den här veckan. Jag känner att det inte är riktigt okej. Jag mår i alla fall inte svinbra. Men kvällarna var fina. Och nätterna. Men inte mornarna. Men man kan ju inte få allt.

Jag förbereder mig kan man säga. Hamstrar inför hösten. Nytt jobb på nytt hotell. Svinpeppad. Snyggt hotell med snygga kollegor. Kommer vara där dygnet runt misstänker jag. Så jag har en massa avskedsfester till mitt sociala liv, för vi lär inte ses mer.

Jag hade jättefina svartmålade naglar en stund. Alltså, JÄTTEfina, för att understryka. Jag tror det var en sisådär fem år sedan mina naglar fick någon som helst uppmärksamhet. Kocknaglar är samma sak som inga alls och helt ärligt skiter jag i det. Men de här jättefina svarta sade Hej, jag har saknat dig och log mot mig och så blev de lite förbannade när jag tog fram acetonet igår (Nej, jag är ingen tjejig tjej som pysslar med fresha removers och bomullspads och skit, jag drar på industrispriten och väntar tills det fräts bort av sig själv) De muttrade åt mig, naglarna alltså, för de ville vara fina och blanka och svarta men eftersom jag skulle jobba idag blev det tvärnej. Jag stod på mig, tog bort det. Sedan grät vi en stund, jag och mina fingrar. Vi hade sorg. För kocknaglar får inte vara svarta om det inte är jord efter intensivt preppande. Ett tag hade jag lite prioriteringsproblem. Kunde inte bestämma mig för om det var värt det. Jobba…eller nagellack. En idé var att sluta jobba och bara måla naglarna hela tiden. Man måste göra så. Prioritera. Det är viktigt mina vänner. Nagellack, DET är viktigt. JÄTTE!

Ps: Det är inte tjejen som äger bloggen som är seriös. Tjejen som äger bloggen är svinsarkastisk. Okej?

Han; Har du någon dold talang?

Jag; Jag kan knyta knut på en körsbärsstjälk med tungan.

När jag fick frågan? Igår. Under en arbetsintervju. Som inte alls handlade om körsbär. Vad är det för fel på mig? Allvarligt. Varför kan jag inte vara en normal och samlad person som ger sakliga och informativa svar? Nu kan man ju tycka att mitt svar var en aning utlämnande, men det kanske inte var riktigt det de var ute efter. Jag lade snabbt till att jag inte kan dansa också. Ifall att. Tydligen klarar inte mina synapser riktigt ut sådana där situationer. Det blir ju definitivt kortslutning. I ett svagt ögonblick funderade jag på om det skulle vara till min för- eller nackdel att visa en liten bröstvårta, men tack och lov slog jag det ifrån mig ganska snabbt. Jag misstänker att mina tungfärdigheter var mer än nog för dem att höra. Det var absolut totalt irrelevant i alla fall. Minsann.

Jag hörde en annan tjej som fick samma fråga. Hon svarade (och demonstrerade) att hon kan rulla tungan så att det ser ut som ett kvinnligt könsorgan. Jag tycker att vi klarade oss ganska bra. SMARTA TJEJER!

I torsdags var jag på ett sånt däringa rekryteringsmöte för ett nytt jobb. Mmm…100 pers i en lokal som utan att ifrågasätta gör samma skrivövningar som i en salstenta och som efter en fingerknäppning står upp och hoppar upp och ner samtidigt som det viftas med armar och ben. Synkade. Vackert. Och lite konstigt. Men roligt. Innan jag gick dit drack jag ett glas vin. Jag vet inte om det är okej, men det blev extra skojigt. Och om det inte var okej så avslöjade jag mig just. Min gamla chef säger att de läser bloggar. Det gör inget. Jag är ingen vardagsalkis. Vi vet det, du och jag. Visst? Men ibland…som en solig eftermiddag kan det tametusan va gott med ett endaste litet glas vin…

Jag önskar att jag hade sett något dåligt tv-program den senaste tiden. Så att jag kunde såga det. Jag önskar att jag hade träffat någon annorlunda människa som jag kunde berätta om eller att jag hade varit med om något extraordinärt. Men sanningen att säga så ser jag sällan på tv numera. Jag dumglor på CSI emellanåt. Men det är inte speciellt upprörande. Vad jag gör med min tid istället för att titta på tv har jag inte riktigt klart för mig. Jag har inte heller träffat någon annorlunda människa, jag umgås med samma folk hela tiden och de är så annorlunda att det är normalt för mig. Extraordinära saker ska vi inte ens diskutera. Om det inte räknas som extra att dricka öl på Grappa.

Jag såg i och för sig tio minuter av Kungarna av Tylösand igår. Jag mådde illa. Så vi stängde av. Pinsammare människor har fan inte skådats. De beryktade Statt-festerna kan ju slänga sig i väggen. Knulla i nåt personalutrymme kommer fan inte ens i närheten av de stackarna som uppehöll sig i Tylösand i somras. Och de kallades för kungar. Helt plötsligt blev jag sugen på att avskaffa monarkin.

Om jag hade kunnat något om politik kanske jag hade gett mig in i en diskussion om det. Men jag kan tamefan inte ett jävla dugg. Inte. Ett. Dugg. Jag orkar inte läsa om det i tidningen heller. Orkar inte läsa om vallöften som inte betyder något, om partiledare som är så pengakåta att de skiter i allt annat än att fylla sina egna fickor. Orkar. Inte. Jag blir lite illamående när jag föreställer mig Sahlin som statsminister. Men det är liksom lite överkomligt. Vad som däremot får mig helt och totalt jävla iskall och livrädd och spyfärdig på riktigt är en regering där SD har något att säga till om. När Åkesson blir chef lämnar jag landet. I en banankartong. Tillsammans med de andra han vill skicka hem i sådana, misstänker jag. Av det lilla jag läst har jag hört att det går bra nu. För SD. Men egentligen är jag inte orolig. Med lite tur är deras anhängare alldeles för jävla dumma för att ens hitta till en vallokal.

Hörrni, jag är ensam hemma. Hela helgen. Jag får det. För jag är 26 och alldeles utmärkt förmögen att ta hand om mig själv. Har bara ingenstans att bo. Även om jag HADE någonstans att bo har jag i alla fall inga möbler, så det kvittar.

Jag firar mitt ensamvarande genom att titta på tv, lyssna på Mimikry, kolla Youtube-klipp, äta lasagne och skriva. Samtidigt. Jag multitaskar. Jag är jävligt bra på det. (Hör ni det, alla eventuella framtida arbetsgivare? MULTITASKING, är jag bra på. Jag är dessutom jävligt snygg. Och ödmjuk. Jorå..man kan göra såhär, typ promota sig själv på arbetsmarknaden via sin blogg. Jag vet att de letar upp en på nätet och kollar om man är okej. Lite FRA över det hela. Så. Jävla. Bra. )

Det var det om de. Bra så.

Just ja; Idag älskar jag er. Okej?

Jag läser och lyssnar. Hör om människor som mår dåligt, som far illa, som är sjuka, trasiga, söndriga, blodiga, ärrade… Och jag tänker; hur illa har vi det? Hur synd är det om människan? Egentligen? Varför sade han så, Strindberg? Det är väl inte synd om människan heller? Jag ser att många, många har ont, på riktigt. Dem är det synd om, de jag läser om. Men människan, som regel? Mja… tycker jag fan inte. De flesta av oss skapar sina egna vägar, regler, förutsättningar och liv. Det är inte synd om oss. Ibland kanske det går åt helvete, men en krokig stig eller ett felaktigt vägval skapar inte en Människostackare. Tycker man synd om sig själv sjunker man djupare. Man fastnar i nätet av sina egna ärr och man tar sig inte därifrån. Gropen man gräver åt sig själv faller andra uti och det var inte så det var tänkt. Inte alls.

Det är synd om människan. Det är synd om människan som inte förstår att det inte är synd om henne. Det är hon som förlorar mest.

Människan det är synd om på riktigt är hon som gör gott men far illa.

Ibland så måste man få ge upp lite. Inte släppa taget helt, men lätta på greppet. Man orkar fan inte vara glad hela tiden, svinduktig på jobbet, trevlig mot alla, välorganiserad hemma, socialt välbalanserad och snyggt klädd, välfriserad och väldoftande. Det är så jävla jobbigt. Nu försöker jag inte påstå att jag är allt ovanstående hela tiden. Jag är knappt hälften. Men man försöker ju. Hela. Jävla. Tiden. Och det är svinjobbigt. Jag vet människor som utåt är tamefan nästintill fläckfria (vad nu det betyder, men jag antar något i stil med parfymreklams-flicka) men som vill bryta ihop lagom till varje veckoslut. Jag känner igen det. Det syns så jävla tydligt och det är så förbannat jobbigt. För dom alltså. Själv blir jag aldrig någon reklamflicka. Jag får aldrig hår som ligger perfekt i vinden, smink som inte smetar eller kläder som aldrig blir smutsiga. Jag är inte den typen. Jag är typen som inte bryr mig och är jävligt glad ändå, för jag har fullt upp att hålla reda på resten av mig själv.

Men ibland…ni andra…ni måste också släppa taget lite, lätta på greppet. Det är okej. Att inte vara svinsnygg och felfri. För hur orkar man… Släpp taget och fall, landningen blir mjuk.