Det är synd om människan
Jag läser och lyssnar. Hör om människor som mår dåligt, som far illa, som är sjuka, trasiga, söndriga, blodiga, ärrade… Och jag tänker; hur illa har vi det? Hur synd är det om människan? Egentligen? Varför sade han så, Strindberg? Det är väl inte synd om människan heller? Jag ser att många, många har ont, på riktigt. Dem är det synd om, de jag läser om. Men människan, som regel? Mja… tycker jag fan inte. De flesta av oss skapar sina egna vägar, regler, förutsättningar och liv. Det är inte synd om oss. Ibland kanske det går åt helvete, men en krokig stig eller ett felaktigt vägval skapar inte en Människostackare. Tycker man synd om sig själv sjunker man djupare. Man fastnar i nätet av sina egna ärr och man tar sig inte därifrån. Gropen man gräver åt sig själv faller andra uti och det var inte så det var tänkt. Inte alls.
Det är synd om människan. Det är synd om människan som inte förstår att det inte är synd om henne. Det är hon som förlorar mest.
Människan det är synd om på riktigt är hon som gör gott men far illa.
