Jag känner mig så gammal när jag står därute på gården och hänger upp min tvätt. Med en gnutta andakt står jag där med min gamla hederliga tvättlina, klädnypor I vit plast och en tvättkorg av modell nostalgi. Normalt använder jag mig av klädhängare därute. Jag har seriösa problem med märkena nyporna lämnar efter sig. Men idag blåser det. Nästan lite storm. Så om jag inte vill att grannen ska ta sig en närmare titt på mina mammelucker får jag snällt klämma fast dom. Men det är okej…för det känns ganska bra att stå där, barfota, med klädnypor I mungipan, ett par byxor under armen och en handduk som vilt vägrar klämmas fast på linan. Det luktar sköljmedel och sommar och jag hänger hellre tvätt hela kvällen än går in och dammsugar. Allra helst skulle jag sitta på en strand elller en brygga med en engångsgrill som envisas med att bränna alla korvar, med en ljummen öl I ena handen, en cigg I andra och underbara människor runt mig. Men vafan, man tager vad man haver, för det sade Cajsa Warg och hem, det kommer jag nästa vecka. NÄSTA VECKA. Woopwoop.


Det är inte tjejen i bloggen som äger kläderna på linan. Jag har mest svarta grejer. Just det.

Det är så jävla sorgligt. Den där superkylen vi har…den svindyra silvriga saken som står där I köket, som säkert ska föreställa statussymbol…jag hatar den. HATAR. Den dör tre gånger I månaden. Minst. Då får vi slänga all mat, för den möglar på rekordtid. Helt ärligt. Jag har aldrig sett mat bli dålig så snabbt som den blir I vår kyl. Sedan köper vi inte någon mer mat. Ingen idé lissom. Sedan kommer laga-kyl-killen. Efter en vecka utan fungerande kyl. Han är här svinofta. Vi känner varandra ganska bra nu. Han fixar, vi kan köpa mat igen. Vi har mat I tre dagar och sen går eländet sönder igen. Så börjar det om igen. Så jävla frustrerande. Dessutom luktar det skitäckligt.

Idag är åttonde dagen utan mat I kylskåpet. Den lilla reserv av yoghurt jag slängde in I frysen är slut. Idag äter jag riskakor med marmelad på. För det är lite det som finns. Typ det enda. Jag vill ha ugnsbakad fisk med kantarellsås och färskpotatis, jag vill ha lammfilé med potatisgratäng, jag vill ha krämig lasagne…äh åt hellvete jag skulle nöja mig med spagetti och ketchup, en knäckemacka kanske. Måste äta någon dag nu tror jag…

Jag hade hoppats att kyl-snubben skulle hinna hit den här veckan, innan mamma kommer. Ser inte ut så. Jag som hade hoppats hinna köpa mat och fejka att vi äter. Ni vet, mammor blir så hönsiga när deras barn svälter. Men det ser ut som lilla mamma får knapra riskakor hon också, för någon kyl full med mat, det lär hon inte se skymten av.

Jag försökte vara skojig och skriva I min status på facebook igår att jag skulle gå på fest. Mellan raderna försökte jag få fram att det skulle bli så jävla sent och jag skulle bli så förbannat full och jag skulle må såååå dåligt idag. Jag trodde det. Faktiskt. Det blir ju så…ofta. Och jag trodde jag kände mig själv. Det skrev jag också på Fb. Jag hade så jävla fel. Jag kom hem innan halv tolv. Som Askungen. Somnade innan midnatt. Vaknade kvart I åtta. KVART. I. ÅTTA. Och det är min lediga dag. Något är ju så jävla ur led, så fel. Jag inser att det förmodligen är så ofarligt som åldrande. Man blir äldre. Vi blir äldre. JAG blir äldre. Jag vet att jag inte går och är lastgammal, men visst måste det vara det här med att bli äldre som liksom rubbar lite på den där tonårsrytmen man brukade ha när man festade förr? Jag är ganska okej med det. Skönt. Och tryggt att veta att det är okej att halka tillbaka ibland, ner I rännstenen där man hade så roligt förr.

Annan bra sak med att vakna tidigt efter lugn kväl; såg mig I spegeln och dagens dagen-efter-hår är jävligt snyggt och naturligt rufsigt. Jag är allvarlig. Snyggt som fan. Mitt ansikte ser fräscht och solbränt ut. Jag fattar ingenting. Ur led är tiden.



Ps. 1999 var jag 15. Jag festade inte svinhårt då. Ville bara understryka att jag inte var ett litet tonårsfyllo.

Jag är en sån jävla fuskare. Såhär I väntans tider inser jag att jag blivit lat. Eller bekväm. Eller bara att jag skiter fullständigt I jobbet nu när jag ändå ska lämna. Normalt jobbar man sina timmar, blod, svett och tårar. Sedan gör man några extra timmar och blöder lite till och svettas lite mer och sen gråter man en skvätt till. Helst gratis. För man ställer upp för köket, för kollegorna och man vill ta sig så långt ur skiten som det är möjligt på dygnets 24 timmar. Nu…struntar jag I hur djupt vi sjunker. Jag gör mina nödvändiga timmar, ser till att allt det viktigaste finns, att min prepp är klar. Det lilla extra…det skiter jag fullständigt I. Det kan nån annan ta hand om. Jag är trött på det extra och vill bara sätta mig på det där pissiga Ryanair-planet och åka hem. Vad de andra sager om det? Ja, det struntar jag också I. Glöm team-känslan, glöm laget, glöm kökslojaliteten. Den är så jävla bortblåst den kan bli. Orka vara lojal mot människor jag lämnar om…eh…18 dagar. ARTON! (det går framåt…neråt.) Och för att göra det lite extra skojigt ska jag nu meddela att jag jobbar imorgon, ledig fredag, lördag. Jobbar söndag, måndag, tisdag, onsdag och torsdag sedan är jag friiiiiiiiiiiiii! Ses I dimman, hepp!

Jag skrev nyss ett långt inlägg om min gårdag. Det försvann. Jag blev svinförbannad och drar den korta versionen istället.

Vissa dagar, som igår, försover man sig. Andra dagar, som idag, vaknar man alldeles för tidigt. Vad fan är det för fel? Vad är problemet med att vakna I tid? Alltså, den tiden jag valt att vakna? SÅ jävla B. Är man född I Landet Lagom kan man ju tycka att det mesta ska vara just det, lagom. Men icke. Igår morse stängde jag snällt av alla väckarklockor och somnade om. Vaknade till ljudet av en motor som brummade utanför mitt fönster. Det råkade vara min skjuts till jobbet. Med bak och fram-vänd tröja och ut-och-in-vända trosor, okammat hår och ogjort ansikte var jag ute på en och en halv minut. Det var inte svinroligt. Idag vaknar jag 03.22. Ungefär 40 minuter innan beräknad uppstigning. 03.22 är fortfarande mitt I natten. Jag vet det, för jag hörde nämligen sambosarna gå och lägga sig för en sådär en halvtimma sedan. Så ledsamt. Med två arbetsveckor kvar att jobba ska jag inte klaga alltför mycket. Det finns de som har det värre. Det finns dom som måste stanna.

Ett ps: Jag kommer dock inte ta på mig ansvaret för att jag försov mig igår. Samma natt, 01.20, blev jag nämligen väckt av ett telefonsamtal från sverige. En alldeles lagom berusad väninna (oroa dig inte Camilla, jag ska inte avslöja att det var du) ringde för att…småprata? Jag vet inte vad hon ville…men hon sade I alla fall att jag fick skylla mig själv som blir väckt mitt I natten eftersom jag har telefonen påslagen. Nåja…jag skyller lite på henne också. Känns ganska bra. Hepp!

Alltså, nu är jag förbannad. Någon har eldat upp mina berg! Mina vackra vackra berg. Klev av bussen efter jobbet igår och såg fet rök stiga från mitt hustak. Funderade på vem som glömt stänga av gasen och blev lite orolig över mina kläder och böcker. Det var dock inte mitt hus som brann, utan Bergen bakom. Jättemycket brann det. Fem brandbilar, tre ambulanser och några förmodligen svinrädda barn höll till däruppe. Leka med eld har alltid varit mitt stora intresse, men eldat upp några berg har jag då aldrig gjort. Kommer bli svindyrt för deras föräldrar. När jag var liten trodde min mamma att jag skulle växa upp och bli pyroman. Jag har eldat allt som eldas kan. Hon sade också att man kissar I sängen om man leker med eld. Hon ljög. Jag vet, jag är lite av en expert. Jag misstänker att det var en sån där mamma-lögn man använder för att skrämma sina barn. Men jag är okej med det nu. Okej med att min mamma ljög mig rakt upp I ansiktet. Jag älskar fortfarande eld. Men kanske inte när bergen brinner.

Alltså…på riktigt. Ni fattar inte vad skönt det ska bli att komma hem. Jag längtar så jag dör lite. Jag ser fram emot min första lediga sommar på över tio år så fruktansvärt mycket. Jag ska göra så jävla lite. Ingenting ska jag göra. Jag ska sitta och glo på folk och dricka vin. Det ska jag göra. Och så ska jag leka med Nono. Då ska jag inte dricka vin. Fyhellvete vad långsamt det går…

Under första världskriget brukade hotellet jag jobbar på användas av soldater. Som typ sjukhus. Eller något sånt. En massa döda folk var det I alla fall. Och en del av dom stannade kvar. I golfrestaurangen/klubbhuset där jag jobbar finns det ett (nåja, det finns nog flera…) spöke som springer runt I korridorerna. Nu är jag ju inte svinsäker på att han är gammal soldat, för den här herren går runti svart kostym, vilket jag inte vet om de döende krigssoldaterna gjorde I början av 1900talet. Men skitsamma. Han är där och alla ser honom. Hela tiden. Inte jag. Jag ser inte spöken. Trodde jag. Alltså….den här snubben brukar bara synas till I allmänna utrymmen, typ där golfmedlemmarna håller till. En morgon miss tanker jag att han hade gått fetvilse för då var han inne I köket halv sex en morgon och skrämde vetted ur mig. Vet inte om han var hungrig men ingen annan ser honom I köket. Kan vara så att jag är knäpp. Lite. Och jag är okej med det. Men han var där. Lovar. Ingen vågar gå runt I de mörka rummen ensam längre. Helskoj. Gillart. Ville bara säga det. Vill också säga att det inte är uppskattat när restaurangmanagern I sin svarta kostym hoppar fram bakom mörka hörn och vrålar. Det gav mig en liten hjärtattack. Bra.

Först kände jag mig lite ensam. Sedan gick jag till pubens uteservering med ett glas vin, Mötley Crue I hörlurarna och Tommyland att läsa. Solen lyste på mig, jag såg ut över Ailsa Craig och det kändes litegrann som Sex and The City goes Lantlolla. Det var igår. Det var en ganska bra dag.

Alltså…om ni inte har läst “Tommyland” så borde ni apsilut göra det! Snubben är ett geni! Tommy Lee alltså…ni vet, killen med tatueringar, sexvideo med Pamela Anderson, Mötley Crue och trummor? Ni vet… Jag läser den för tredje gången. Mest för att resten av mina böcker ligger I ett paket på väg till Sverige men även för att den där gruppens liv och förehavanden är så jävla sjuka. Fascinerande. Det är som att stirra på en bilkrasch utan att kunna titta bort. Och det är en jävla massa blod. Och avsugningar. Men skitsamma. När jag blir stor ska jag gifta mig med honom. Bara sådär. Jupp…..Kom just på att han egentligen är ganska ful. Jag skulle ligga med honom ändå. Jojomen!


I don´t know where I´m going, but I know I´m gonna get there

Klockan tio. Då var jag vaken. Det tycker jag är ganska bra. Jag är ledig idag och det verkar vara en bra och vettig tid att vakna på. Inte för tidigt så man blir förbannad och inte för sent så man solar bort sin lediga dag. Jag är nöjd. Bra start på dagen. Jag skulle önska att ryggen inte gjorde så ont, men det är synd att klaga på småsaker.

Så ledig idag och imorgon. Jag älskar det. Mitt rum ser ut som en mindre explosion efter att jag börjat packa så det måste jag möjligtvis ta hand om idag. Men det gör inget att det ser ut som fan. För om 27 dagar är jag hemma. I Sverige. Med alla mina prylar. (Nåja, 1/3 av mina prylar. Resten får snällt stanna kvar I Skottland pga platsbrist. När jag kommer hem vill jag att vi håller en liten minnesceremoni för alla lakan, överkast och tallrikar som inte klarade sig till Sverige, ok?)

Det är 18 dagar till min mamma kommer hit, 21 dagar kvar på jobbet. Detta är siffror jag gillar.

Det är ganska fina människor jag känner här. Fabulösisk födelsedag I Glasgow med alldeles för billig alkohol. Så. Jävla. Farligt. Lyckades dock med konststycket att inte bli dyngfull och ändå spendera massa tid på dansgolvet. Det är minsann ingen ofta återkommande syn. Hoppas de som såg mig tittade noga, för det kommer dröja innan de ser det igen.

Kvart I fyra imorse checkade vi in på vårt hotell. Med en överkissnödig väninna I släptåg sprang vi högljudda och lagom berusade mot vårt rum. I god tro stoppade jag kortet I låset, sliter upp dörren och möts av en vilt viftande halvnaken ryss eller polack som vrålar wooohwooohwoooh och ser både ut lite som en väderkvarn där han svänger med armarna och som ett uppskrämt brottsoffer. Jag lovade att vi inte var intresserade av att råna honom, tackade för oss och beklagade oss lite I reception. Fick ett nytt rum och sov I tre timmar. Svinvärt. Vi har skrattat åt den där mannen hela dagen. Jag ska skratta lite mer senare. När jag inte är lika bakfull längre.

,,,och den där killen som ville att vi skulle hjälpa honom rädda gorillorna var också ganska skoj…

 Alltså….det går inte ens att supa britter snygga. (och nu kom jag precis på varför alkoholen är så jävla billig här. De försöööööker juh!)

Bra. Då är uppsägningsbrevet skrivet och flytten hem till Sverige igen sker I mitten av juli. Kan fan inte bli bättre. Ska vara arbetslös, ha sommarlov, bo hos mamma igen för första gången sedan jag flyttade hemifrån när jag var 17. Ska bli fabulösiskt. Jag ska dricka vin, leka med Nono, umgås med familjen, vännerna och göra ingenting. Sedan ska jag få panik när jag inte hittar nytt jobb och gråta lite, men det kommer inte göra något för jag kommer vara hemma. HEMMA!

Och fyfan va jag kommer sakna det här vackra landet. Räkna med att alla weekendresor går till Skottland.


När ses vi???

Alltså…(jag märker att jag gillar att börja med att skriva alltså….det stör mig litegrann att jag inte kan komma på något annat, men det funkar…det är lissom den stämningen jag vill få in…)

Alltså…jag läser en jävla massa bloggar när jag är uttråkad. Som typ ikväll. En massa skitbloggar som handlar om ingenting och alla skriver om säsongsavslutningen av Lost. Själv såg jag första säsongen och tyckte det var svinspännande. Andra säsongen började jag jobba som kock och glömde allt vad tv, fritid och kvällsprogram hette. Det var nog innan fenomenet Streama uppfanns. Eller I alla fall innan jag visste vad det var. Jag kom inte på vad Streama är förrän för fyra veckor sedan ungefär. Och sedan dess har jag bott I mitt sovrum med min dator och svinmycket film som alldeles gratis magiskt trillar ner I min skärm. Jag älskart. Men streama tv-serier? Orkar man? Jag vet inte om jag orkar ta mig igenom all den där Lost-hysterin, men jag är svinnyfiken på avslutningen. Jag misstänke att det räcker att ha sett första säsongen och hoppa resten och gå direkt till sista avsnittet. Det känns lite som Våra bästa år där man kan se ett asvnitt, missa det I sex månader och när man kommer tillbaka är det fortfarande samma vecka I serien men allas ungar har växt upp från toddlers till teens. Så känns det. Har jag fel? Har jag? Alla ni dårar som slösat bort sex år av era liv på Lost?