Lets party like its 1999
Jag försökte vara skojig och skriva I min status på facebook igår att jag skulle gå på fest. Mellan raderna försökte jag få fram att det skulle bli så jävla sent och jag skulle bli så förbannat full och jag skulle må såååå dåligt idag. Jag trodde det. Faktiskt. Det blir ju så…ofta. Och jag trodde jag kände mig själv. Det skrev jag också på Fb. Jag hade så jävla fel. Jag kom hem innan halv tolv. Som Askungen. Somnade innan midnatt. Vaknade kvart I åtta. KVART. I. ÅTTA. Och det är min lediga dag. Något är ju så jävla ur led, så fel. Jag inser att det förmodligen är så ofarligt som åldrande. Man blir äldre. Vi blir äldre. JAG blir äldre. Jag vet att jag inte går och är lastgammal, men visst måste det vara det här med att bli äldre som liksom rubbar lite på den där tonårsrytmen man brukade ha när man festade förr? Jag är ganska okej med det. Skönt. Och tryggt att veta att det är okej att halka tillbaka ibland, ner I rännstenen där man hade så roligt förr.
Annan bra sak med att vakna tidigt efter lugn kväl; såg mig I spegeln och dagens dagen-efter-hår är jävligt snyggt och naturligt rufsigt. Jag är allvarlig. Snyggt som fan. Mitt ansikte ser fräscht och solbränt ut. Jag fattar ingenting. Ur led är tiden.
Ps. 1999 var jag 15. Jag festade inte svinhårt då. Ville bara understryka att jag inte var ett litet tonårsfyllo.
