NothingButChaos

För sju veckor sedan när jag kom hem, då när bryggan rörde på sig och jag ramlade av båten och tappade känseln i min arm trodde jag i min enfald att det skulle gå över av sig själv. Det har nog lite med den förbannade optimismen jag lever på att göra. Kan man säga. I tre veckor inbillade jag mig själv att nästa dag skulle vara dagen armen skulle vara bra igen. Jag hade så jävla fel. Fetfel. Lurad tjej.

Helt emot mina principer gick jag till vårdcentralen. Damen med brytning klämde på handen i tre sekunder, dansade lite armar-uppåt-sträck i tre minuter och gav mig en remiss till ortopeden. Det kostade mig 150kr. Ka-tjing!! Nöjd doktor. Bra timpenning.

Idag, sju veckor efter den lilla olyckan vandrade jag i ösregn till sjukhuset. Den lilla tjejen där klämde också lite på mig, stack mig med ett gem, för det är vad de använder i Stadens sjukvård. Högteknologiska hjälpmedel. Gem. Billigare så. Efter 15 minuter, överläggande med äldre, mer erfaren kollega blev jag upplyst om att jag kunde gå hem. Inget att göra. Ja, om inte handen blir förlamad alltså, DÅ kanske man kan få lite hjälp. Kanske. Det kostade mig också 150kr. Väl spenderade pengar. 300 spänn på att vänta i sju veckor på något som jag listade ut från början alldeles själv. Det går nog över… och gör det inte det är det lika bra att vänja sig, som doktorn sade.

Tur som fan att någon annan betalade spriten kvällen jag blev full och ramlade i sjön. Man vill ju inte BARA gå förlorande ur något sådant.

Helt sjuk helg. Eller… helgen var stendöd. Det var fredagen efter utekvällen i torsdags som var sjuk. Och jag var sjuk. Och sällskapet var sjukt. När jag sade “ett par öl”, ljög jag helt uppenbart. Fy. Fan. Mer än så kan jag inte säga. Ifall någon som är lite känslig tänker läsa. Att jag sov i 18 timmar är ett litet litet tecken på hur illa det var. Att vi hittade fyra potatisar i mikron är ett annat. Bra så. Nu går vi vidare. Fort.

Det pågår så mycket och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till något. Till de som irriterar mig, till de jag älskar, till de jag inte känner, till det nya, till det gamla, till det lånade, det blå. Det händer allt och ingenting och jag står stilla och rör mig framåt. Hur gör man? Jag glömde ta fram kartan och kompassen sprack. Fan. Så jag gör som vanligt, jag går vilse, men det löser sig ändå. Det gör det alltid. Jag är nöjd.

Och jag älskar dig och dig och dig och den nya jag är bättre än den gamla. Jag ler mer.

Jag satt på en uteservering med en kompis och glodde på folk som gick förbi. Det är en liten hobby. En tjej i minimal kjol och väl tilltagen urringning går förbi. Det ösregnade. Hora, hörde jag killarna bakom mumla… Hon har legat med halva stan. Sedan försvann hon. Strax därpå kommer en kille strax innan trettioårskrisen förbi. Han har bakåtslickat hår, svinfula jeans, spetsiga skor och en tajt, svart skjorta som inte är knäppt i de undre knapparna vilket leder till att magen är lika synlig som på en fjortis i magtröja. Han pratar högt med sin kompis om alla tjejerna han legat med de senaste veckorna. Hans kompis berömmer och de skrattar högt likt dumma primater. Hora, muttrar min väninna och sedan försvinner dom.


Jag vill ge dom diplom. Tjejen med tuttarna och killen med magen. Bra för dom. Grattis! Fan inte alla som får ligga så mycket.

De säger att jag bara skriver när jag är full. Att jag bara delar med mig av mina bakfyllor och festanekdoter. De har alldeles jävla förbannat rätt. Det är ju för sjutton bara då jag har roligt. De försöker få mig att låta som om jag dricker jämt, som om jag förtjänat min egen lilla stjärna på Walk Of Shame där de andra a-lagarna trängs. Det låter ju inte alls bra, måste jag medge, men jag vet, och ni vet, att det inte hade varit lika spännande alls att läsa om när jag fyllde i blanketterna till a-kassan eller när jag gick ner till Ica för att köpa Lätt & Lagom. Ni vet det. Mina vardagar är tråkiga. Inte så att jag vantrivs, men det är tamesjutton inget jetsetarliv man lever där på norr. Jag lovar, om det händer något roligt när jag är nykter, då är ni de första att få veta det. Fram till det eventuella lilla miraklet inträffar får ni fan hålla till godo med fyllehistorier.

Förra helgen hade jag en tvådagars inplanerad inne i Staden. Det gick sådär. Efter fredagen var jag för jävla trött för att orka med lördagen så jag rymde. Jag brukar göra det, när verkligheten tränger sig lite jävla för nära inpå. Då tar jag min lilla resväska, stoppar ner Kapten och våldgästar föräldrarna i deras båt. Det är skönt. Man syns inte där. Knappt. Och om man inte berättar för någon att man lämnar Staden är det ingen som hittar en heller för den delen. Nu vill jag ju inte påstå att man blir mindre full för att man håller sig ifrån kroggatan, men på sjön är det liksom lite mer okej att bli full, vara ful, gå i trasiga gympadojor och inte kamma håret. Ni vet…lite feel free to be me. Typ. Inte så att jag har för vana att bry mig om vad folk tycker i Staden, men de förbannade inkastarna släpper ju för fan inte ens in en om man inte har Gabbanaskjorta och finskor på sig. Jag blir vilsen då…

Igår var jag också ute. Med plan att gå ut ikväll igen. Eftersom jag tydligen blivit så jävla gammal i något obevakat ögonblick orkade jag inte. Igen. Så jag rymde. Igen. Men not to be oroliga. Kapten är med. Badtofflorna är på. Håret ser ut som fan och imorgon…om jag inte mår alltför dåligt, uppdaterar jag om hur många diken jag krälade i. Bra så.