Minus 300
För sju veckor sedan när jag kom hem, då när bryggan rörde på sig och jag ramlade av båten och tappade känseln i min arm trodde jag i min enfald att det skulle gå över av sig själv. Det har nog lite med den förbannade optimismen jag lever på att göra. Kan man säga. I tre veckor inbillade jag mig själv att nästa dag skulle vara dagen armen skulle vara bra igen. Jag hade så jävla fel. Fetfel. Lurad tjej.
Helt emot mina principer gick jag till vårdcentralen. Damen med brytning klämde på handen i tre sekunder, dansade lite armar-uppåt-sträck i tre minuter och gav mig en remiss till ortopeden. Det kostade mig 150kr. Ka-tjing!! Nöjd doktor. Bra timpenning.
Idag, sju veckor efter den lilla olyckan vandrade jag i ösregn till sjukhuset. Den lilla tjejen där klämde också lite på mig, stack mig med ett gem, för det är vad de använder i Stadens sjukvård. Högteknologiska hjälpmedel. Gem. Billigare så. Efter 15 minuter, överläggande med äldre, mer erfaren kollega blev jag upplyst om att jag kunde gå hem. Inget att göra. Ja, om inte handen blir förlamad alltså, DÅ kanske man kan få lite hjälp. Kanske. Det kostade mig också 150kr. Väl spenderade pengar. 300 spänn på att vänta i sju veckor på något som jag listade ut från början alldeles själv. Det går nog över… och gör det inte det är det lika bra att vänja sig, som doktorn sade.
Tur som fan att någon annan betalade spriten kvällen jag blev full och ramlade i sjön. Man vill ju inte BARA gå förlorande ur något sådant.
