NothingButChaos

Alltså…på riktigt. Ni fattar inte vad skönt det ska bli att komma hem. Jag längtar så jag dör lite. Jag ser fram emot min första lediga sommar på över tio år så fruktansvärt mycket. Jag ska göra så jävla lite. Ingenting ska jag göra. Jag ska sitta och glo på folk och dricka vin. Det ska jag göra. Och så ska jag leka med Nono. Då ska jag inte dricka vin. Fyhellvete vad långsamt det går…

Under första världskriget brukade hotellet jag jobbar på användas av soldater. Som typ sjukhus. Eller något sånt. En massa döda folk var det I alla fall. Och en del av dom stannade kvar. I golfrestaurangen/klubbhuset där jag jobbar finns det ett (nåja, det finns nog flera…) spöke som springer runt I korridorerna. Nu är jag ju inte svinsäker på att han är gammal soldat, för den här herren går runti svart kostym, vilket jag inte vet om de döende krigssoldaterna gjorde I början av 1900talet. Men skitsamma. Han är där och alla ser honom. Hela tiden. Inte jag. Jag ser inte spöken. Trodde jag. Alltså….den här snubben brukar bara synas till I allmänna utrymmen, typ där golfmedlemmarna håller till. En morgon miss tanker jag att han hade gått fetvilse för då var han inne I köket halv sex en morgon och skrämde vetted ur mig. Vet inte om han var hungrig men ingen annan ser honom I köket. Kan vara så att jag är knäpp. Lite. Och jag är okej med det. Men han var där. Lovar. Ingen vågar gå runt I de mörka rummen ensam längre. Helskoj. Gillart. Ville bara säga det. Vill också säga att det inte är uppskattat när restaurangmanagern I sin svarta kostym hoppar fram bakom mörka hörn och vrålar. Det gav mig en liten hjärtattack. Bra.