NothingButChaos

Jag önskar att jag hade sett något dåligt tv-program den senaste tiden. Så att jag kunde såga det. Jag önskar att jag hade träffat någon annorlunda människa som jag kunde berätta om eller att jag hade varit med om något extraordinärt. Men sanningen att säga så ser jag sällan på tv numera. Jag dumglor på CSI emellanåt. Men det är inte speciellt upprörande. Vad jag gör med min tid istället för att titta på tv har jag inte riktigt klart för mig. Jag har inte heller träffat någon annorlunda människa, jag umgås med samma folk hela tiden och de är så annorlunda att det är normalt för mig. Extraordinära saker ska vi inte ens diskutera. Om det inte räknas som extra att dricka öl på Grappa.

Jag såg i och för sig tio minuter av Kungarna av Tylösand igår. Jag mådde illa. Så vi stängde av. Pinsammare människor har fan inte skådats. De beryktade Statt-festerna kan ju slänga sig i väggen. Knulla i nåt personalutrymme kommer fan inte ens i närheten av de stackarna som uppehöll sig i Tylösand i somras. Och de kallades för kungar. Helt plötsligt blev jag sugen på att avskaffa monarkin.

Om jag hade kunnat något om politik kanske jag hade gett mig in i en diskussion om det. Men jag kan tamefan inte ett jävla dugg. Inte. Ett. Dugg. Jag orkar inte läsa om det i tidningen heller. Orkar inte läsa om vallöften som inte betyder något, om partiledare som är så pengakåta att de skiter i allt annat än att fylla sina egna fickor. Orkar. Inte. Jag blir lite illamående när jag föreställer mig Sahlin som statsminister. Men det är liksom lite överkomligt. Vad som däremot får mig helt och totalt jävla iskall och livrädd och spyfärdig på riktigt är en regering där SD har något att säga till om. När Åkesson blir chef lämnar jag landet. I en banankartong. Tillsammans med de andra han vill skicka hem i sådana, misstänker jag. Av det lilla jag läst har jag hört att det går bra nu. För SD. Men egentligen är jag inte orolig. Med lite tur är deras anhängare alldeles för jävla dumma för att ens hitta till en vallokal.