NothingButChaos

Mörkret och förtvivlan och dårarna som aldrig slutade skrika mitt namn förföljde mig i natten fast mina fötter inte ville sluta blöda och mitt hjärta rusade i takt med bilarna på motorvägen intill.

Fast jag ropade på hjälp såg jag inga blåljus och ingen hjälper den som är ensam vid sidan av vägen med sår på sin kropp. Fast jag bönade och bad stannade inte mörkret och förtvivlan och dårarna. De sprang. Och jag sprang. Tryckte mina naglar i mina handflator och rev upp stora blödande strimmor och såg allt det våta långsamt slingra sig nedför mina handleder och landa någonstans bakom mig i det kalla, iskalla, svarta gräset.

Och jag sprang. Och de sprang. Och mitt blod fortsatte avslöja och förråda mig likt ett glänsande spår i långa stigar bakom mig. Tårarna som sved bakom mina ögonlock brände mina kinder när de sakta rann ner mot mitt hjärta.

Men mörkret och förtvivlan och dårarna bara log. Deras kalla, iskalla skratt ekade bakom mig och jag kände deras isande andedräkt blåsa mig försiktigt i nacken. För även om jag sprang så fort jag kunde minskade inte avståndet mellan mig och Det Onda som vägrade sakta ner.

Vägen framför mig slingrade sig och hotade förvilla mig. Men mina blödande fötter lät mig inte stanna. Avgrunden som plötsligt uppenbarade sig framför mig var det som fick mig fast. Jag hade ett val: Låta mörkret och förtvivlan och dårarna fånga mig, bita mig, riva mig och Vinna. Vinna loppet jag aldrig fick en chans i. Så den djupa, mörka avgrunden ropade på mig. Lockade och skrämde. Så jag hoppade. Rakt ner i mörkret och förtvivlan och till dårarna. För de var överallt. De gav mig aldrig en chans att vinna i loppet som det mörka aldrig förlorar.