Efter två veckors bortfall...
Jag vill håna mig själv litegrann. Jag vill flina I smyg åt vad jag gör men kan inte riktigt ta mig för…det finns för mycket annat som är viktigt för att orka bry sig om de små sakerna.
Efter fem dagar hemma I Sverige inser jag att jag inte ägnat en endaste liten tanke åt min blogg. Jag inser även att det inte spelar någon roll. Jag har haft annat för mig…packat, flyttat, haft mamma I Skottland och nu hemma. Med värmeböljan som slog emot en på Skavsta fick man en smärre chock och funderade på att vända tillbaka till regnet. Det finns inte en chans att jag orkat stanna I stan och packa upp och tvätta. Man har inte en sportslig när man är nattmänniska och älskar regn som jag I det här vädret. Man vill helst ligga på golvet med tungan utanför munnen och flämta som en hund. Fast det har jag inte heller gjort…det verkar ju bara dumt…
Efter 7 timmar I landet lyckades jag ramla av båten. Jag är ganska nöjd med det. Man kan ju tycka att när man vart på sjön I 15 år och uppväxt på båt ska någon gång vara den första och jag önskar det fanns bildbevis. Någon kunde bli svinrik på att sälja dom. Idag är armarna blå, lila och gula med spår av krosskador. Ena armbågen är blå. Benen är fläckiga av snygga svullnader och känseln har försvunnit I vänsterarmen. Man kanske inte skulle säga det högt, men fan vilken tur att jag var full, annars hade jag nog inte alls tyckt det var lika skoj. Och såhär I efterhand är det smällar man får ta och så håller vi tummarna för att vänsterhanden funkar snart igen. Vore uppskattat.
