När hon drunknade
Han doftade av svett och cigarettrök och det där schampot hon kände igen så väl. Hans lockar mellan hennes fingrar följde hennes rörelser av gammal vana och hans andning gick i takt med hennes. Hon kände igen den där lilla gropen precis under hans haka, ärret vid hans nyckelben och det ovalformade födelsemärket precis vid hans navel. Det var så längesedan men precis som förr. Hon mindes varje centimeter av honom som från ett fotografi och hans närhet skrapade mot hennes hjärta och rev upp gamla sår. Hon gillade det inte alls men kunde inte riktigt släppa taget. Hon visste att hon skulle gå hem med hans doft på sina händer och hon skulle inte vilja duscha på flera dagar. Hon visste att hon skulle sitta i sitt fönster och se honom utanför hålla någon annans hand och hon skulle gråta. Hon hade gjort det förr så hon visste. Ändå lät hon honom kyssa den där linjen på hennes axel, hon lät honom smeka hennes hår och viska lögner i hennes öra. Hon lät honom. För det kändes bra. För stunden.
När solen gick upp höll han inte sin hand på hennes höft längre. Han hade vänt sig om och sov med ansiktet mot väggen och han hade glömt att hon var där. Hon suckade och gick upp utan att tända lampan. Hon hittade sina kläder i ett spår ut till köket. Varsamt klädde hon på sig, såg på sig själv i badrumsspegeln, på det rufsiga håret, det svettblanka ansiktet och mascaran som smetats ut på hennes kinder. Hon såg ut som hon kände sig men det gjorde inget, hon var van. Spåren skulle försvinna på utsidan men på insidan sjönk hon djupare för varje gång. Och hon drunknade.
