NothingButChaos

Idag fyller min älskade systerson 2 år. Antonio är en stor kille nu och jag kan inte fatta det. Det känns som om det var igår jag stod där I förlossningssalen och hörde hans första skrik, såg hans toppiga huvud och undrade om han skulle se ut så för alltid. Som den stolta moster jag är stannade jag på bb med syster och Antonio de två nätterna de stannade där. Jag fick torka hans första bajs, fila hans nagel och lyckades få hans lilla tumme att blöda och springa och hämta chokladpudding till hans mamma med jämna mellanrum. Han gjorde inte så mycket. Han sov I två dagar och allt vi gjorde var att stirra på denna lilla varelse som varken kunde gå eller prata. Men nu…nu 2 år senare är han så mycket mer än den söta söta bebis vi träffade på bb. Idag är han den person som är viktigast I hela världen, den enda som gör en lycklig bara genom att gurgla lite I ens öra I telefon. Dessutom är han svinsöt och jag antar att det är ett arv från mig. Jepp. Hur en person I en sådan liten kropp kan at så stor plats I ens hjärta är fantastiskt.