När de flesta´hade tappat hoppet om en sommar, så som det alltid var i Lilla Landet Lagom så kom den. Solen tittade fram, och den stannade. Människorna i Landet kröp ut ur sina hålor, klädde av sig nakna och dansade på gatorna och fyllde fontänen i Staden med diskmedel. Köerna till Stadens alkoholaffär ringlade sig långa och syntes ändlösa för de svettiga kassörskorna. Så som det alltid var när det blev sommar i Lilla Landet Lagom. Parkerna fylldes av berusade människor, tonåringar spydde I buskarna, någon blev av med oskulden på en parkbänk och en annan eldade upp en skog med en kvarglömd engångsgrill. Stränderna fylldes av barnfamiljer med picknickkorgar och smittbärande fåglar som letade brödsmulor. Bleka lår och håriga ben trängdes på sandplätten och barn sprang omkring och kissade fritt på bryggor och i badvattnet. Sådant som händer…när det blir sommar i Lilla Landet Lagom.

När Sommaren tyckte att folket hade haft tillräckligt roligt…när de började klaga på värmen som de alltid gjorde, när skogsbränderna, tonårsgraviditeterna och parkfyllorna blev för mycket då tog det slut. En dag vaknade människorna i Staden med regn utanför sina fönster och de log. Vad skönt…ja, nu kunde man andas en stund. Alla drog en lättnadens suck och drog igång med dammsugning och tvättning. Så som man gör…när man får en lucka I solen. Efter tre maskiner och en tumlare hade människorna glömt den gångna värmeböljan. De hade glömt hur de plågats, svettats, våldtagits och bränt sig. De mindes inte bakfyllorna eller strandträngseln och blev missnöjda igen. De inbillade sig att de alltid levt I sky fall och de gnällde. Människorna är ett enfaldigt släkte som aldrig uppskattar vad de har förrän det är borta. Utanför deras fönster fortsatte regnet strila och människan trodde att de aldrig sett någon sol. De kliade sina flagnanade ryggar och tände en brasa. Gatorna stod tomma och regnet smattrade mot ensamma restaurangfönster. Staden hade dött. Det var Sommar i Lilla Landet Lagom.

Han doftade av svett och cigarettrök och det där schampot hon kände igen så väl. Hans lockar mellan hennes fingrar följde hennes rörelser av gammal vana och hans andning gick i takt med hennes. Hon kände igen den där lilla gropen precis under hans haka, ärret vid hans nyckelben och det ovalformade födelsemärket precis vid hans navel. Det var så längesedan men precis som förr. Hon mindes varje centimeter av honom som från ett fotografi och hans närhet skrapade mot hennes hjärta och rev upp gamla sår. Hon gillade det inte alls men kunde inte riktigt släppa taget. Hon visste att hon skulle gå hem med hans doft på sina händer och hon skulle inte vilja duscha på flera dagar. Hon visste att hon skulle sitta i sitt fönster och se honom utanför hålla någon annans hand och hon skulle gråta. Hon hade gjort det förr så hon visste. Ändå lät hon honom kyssa den där linjen på hennes axel, hon lät honom smeka hennes hår och viska lögner i hennes öra. Hon lät honom. För det kändes bra. För stunden.

När solen gick upp höll han inte sin hand på hennes höft längre. Han hade vänt sig om och sov med ansiktet mot väggen och han hade glömt att hon var där. Hon suckade och gick upp utan att tända lampan. Hon hittade sina kläder i ett spår ut till köket. Varsamt klädde hon på sig, såg på sig själv i badrumsspegeln, på det rufsiga håret, det svettblanka ansiktet och mascaran som smetats ut på hennes kinder. Hon såg ut som hon kände sig men det gjorde inget, hon var van. Spåren skulle försvinna på utsidan men på insidan sjönk hon djupare för varje gång. Och hon drunknade.

Vad skönt det är att vara tillbaka I Sverige och normala banor. Ni vet…de där banorna när man blir full, överanvänder Visa-kortet, får leva på vatten och bröd resten av månaden för att ha råd med sprit, ringer runt till alla man känner och bedyrar sin kärlek och vaknar upp dagen efter och undrar vad fan som hände. De banorna. Vi har alla varit där. Är det inte underbart. Jag minns att jag pratade med Calle. Vet inte riktigt vad jag sade men pratade alldeles för länge och avbröt hans festande men jag kommer ihåg att jag var snäll och sade att jag älskar honom massor med gånger. Sedan ljög han för mig, så som vänner gör som ställer upp för varandra. Va fint… Idag låtsas jag som om igår inte finns och tar en bit knäckebröd till. Ingen är fullständig men jag är jävligt nära. Hepp!

Jag vill håna mig själv litegrann. Jag vill flina I smyg åt vad jag gör men kan inte riktigt ta mig för…det finns för mycket annat som är viktigt för att orka bry sig om de små sakerna.

Efter fem dagar hemma I Sverige inser jag att jag inte ägnat en endaste liten tanke åt min blogg. Jag inser även att det inte spelar någon roll. Jag har haft annat för mig…packat, flyttat, haft mamma I Skottland och nu hemma. Med värmeböljan som slog emot en på Skavsta fick man en smärre chock och funderade på att vända tillbaka till regnet. Det finns inte en chans att jag orkat stanna I stan och packa upp och tvätta. Man har inte en sportslig när man är nattmänniska och älskar regn som jag I det här vädret. Man vill helst ligga på golvet med tungan utanför munnen och flämta som en hund. Fast det har jag inte heller gjort…det verkar ju bara dumt…

Efter 7 timmar I landet lyckades jag ramla av båten. Jag är ganska nöjd med det. Man kan ju tycka att när man vart på sjön I 15 år och uppväxt på båt ska någon gång vara den första och jag önskar det fanns bildbevis. Någon kunde bli svinrik på att sälja dom. Idag är armarna blå, lila och gula med spår av krosskador. Ena armbågen är blå. Benen är fläckiga av snygga svullnader och känseln har försvunnit I vänsterarmen. Man kanske inte skulle säga det högt, men fan vilken tur att jag var full, annars hade jag nog inte alls tyckt det var lika skoj. Och såhär I efterhand är det smällar man får ta och så håller vi tummarna för att vänsterhanden funkar snart igen. Vore uppskattat.

Jag känner mig så gammal när jag står därute på gården och hänger upp min tvätt. Med en gnutta andakt står jag där med min gamla hederliga tvättlina, klädnypor I vit plast och en tvättkorg av modell nostalgi. Normalt använder jag mig av klädhängare därute. Jag har seriösa problem med märkena nyporna lämnar efter sig. Men idag blåser det. Nästan lite storm. Så om jag inte vill att grannen ska ta sig en närmare titt på mina mammelucker får jag snällt klämma fast dom. Men det är okej…för det känns ganska bra att stå där, barfota, med klädnypor I mungipan, ett par byxor under armen och en handduk som vilt vägrar klämmas fast på linan. Det luktar sköljmedel och sommar och jag hänger hellre tvätt hela kvällen än går in och dammsugar. Allra helst skulle jag sitta på en strand elller en brygga med en engångsgrill som envisas med att bränna alla korvar, med en ljummen öl I ena handen, en cigg I andra och underbara människor runt mig. Men vafan, man tager vad man haver, för det sade Cajsa Warg och hem, det kommer jag nästa vecka. NÄSTA VECKA. Woopwoop.


Det är inte tjejen i bloggen som äger kläderna på linan. Jag har mest svarta grejer. Just det.

Det är så jävla sorgligt. Den där superkylen vi har…den svindyra silvriga saken som står där I köket, som säkert ska föreställa statussymbol…jag hatar den. HATAR. Den dör tre gånger I månaden. Minst. Då får vi slänga all mat, för den möglar på rekordtid. Helt ärligt. Jag har aldrig sett mat bli dålig så snabbt som den blir I vår kyl. Sedan köper vi inte någon mer mat. Ingen idé lissom. Sedan kommer laga-kyl-killen. Efter en vecka utan fungerande kyl. Han är här svinofta. Vi känner varandra ganska bra nu. Han fixar, vi kan köpa mat igen. Vi har mat I tre dagar och sen går eländet sönder igen. Så börjar det om igen. Så jävla frustrerande. Dessutom luktar det skitäckligt.

Idag är åttonde dagen utan mat I kylskåpet. Den lilla reserv av yoghurt jag slängde in I frysen är slut. Idag äter jag riskakor med marmelad på. För det är lite det som finns. Typ det enda. Jag vill ha ugnsbakad fisk med kantarellsås och färskpotatis, jag vill ha lammfilé med potatisgratäng, jag vill ha krämig lasagne…äh åt hellvete jag skulle nöja mig med spagetti och ketchup, en knäckemacka kanske. Måste äta någon dag nu tror jag…

Jag hade hoppats att kyl-snubben skulle hinna hit den här veckan, innan mamma kommer. Ser inte ut så. Jag som hade hoppats hinna köpa mat och fejka att vi äter. Ni vet, mammor blir så hönsiga när deras barn svälter. Men det ser ut som lilla mamma får knapra riskakor hon också, för någon kyl full med mat, det lär hon inte se skymten av.

Jag försökte vara skojig och skriva I min status på facebook igår att jag skulle gå på fest. Mellan raderna försökte jag få fram att det skulle bli så jävla sent och jag skulle bli så förbannat full och jag skulle må såååå dåligt idag. Jag trodde det. Faktiskt. Det blir ju så…ofta. Och jag trodde jag kände mig själv. Det skrev jag också på Fb. Jag hade så jävla fel. Jag kom hem innan halv tolv. Som Askungen. Somnade innan midnatt. Vaknade kvart I åtta. KVART. I. ÅTTA. Och det är min lediga dag. Något är ju så jävla ur led, så fel. Jag inser att det förmodligen är så ofarligt som åldrande. Man blir äldre. Vi blir äldre. JAG blir äldre. Jag vet att jag inte går och är lastgammal, men visst måste det vara det här med att bli äldre som liksom rubbar lite på den där tonårsrytmen man brukade ha när man festade förr? Jag är ganska okej med det. Skönt. Och tryggt att veta att det är okej att halka tillbaka ibland, ner I rännstenen där man hade så roligt förr.

Annan bra sak med att vakna tidigt efter lugn kväl; såg mig I spegeln och dagens dagen-efter-hår är jävligt snyggt och naturligt rufsigt. Jag är allvarlig. Snyggt som fan. Mitt ansikte ser fräscht och solbränt ut. Jag fattar ingenting. Ur led är tiden.



Ps. 1999 var jag 15. Jag festade inte svinhårt då. Ville bara understryka att jag inte var ett litet tonårsfyllo.

Jag är en sån jävla fuskare. Såhär I väntans tider inser jag att jag blivit lat. Eller bekväm. Eller bara att jag skiter fullständigt I jobbet nu när jag ändå ska lämna. Normalt jobbar man sina timmar, blod, svett och tårar. Sedan gör man några extra timmar och blöder lite till och svettas lite mer och sen gråter man en skvätt till. Helst gratis. För man ställer upp för köket, för kollegorna och man vill ta sig så långt ur skiten som det är möjligt på dygnets 24 timmar. Nu…struntar jag I hur djupt vi sjunker. Jag gör mina nödvändiga timmar, ser till att allt det viktigaste finns, att min prepp är klar. Det lilla extra…det skiter jag fullständigt I. Det kan nån annan ta hand om. Jag är trött på det extra och vill bara sätta mig på det där pissiga Ryanair-planet och åka hem. Vad de andra sager om det? Ja, det struntar jag också I. Glöm team-känslan, glöm laget, glöm kökslojaliteten. Den är så jävla bortblåst den kan bli. Orka vara lojal mot människor jag lämnar om…eh…18 dagar. ARTON! (det går framåt…neråt.) Och för att göra det lite extra skojigt ska jag nu meddela att jag jobbar imorgon, ledig fredag, lördag. Jobbar söndag, måndag, tisdag, onsdag och torsdag sedan är jag friiiiiiiiiiiiii! Ses I dimman, hepp!

Jag skrev nyss ett långt inlägg om min gårdag. Det försvann. Jag blev svinförbannad och drar den korta versionen istället.

Vissa dagar, som igår, försover man sig. Andra dagar, som idag, vaknar man alldeles för tidigt. Vad fan är det för fel? Vad är problemet med att vakna I tid? Alltså, den tiden jag valt att vakna? SÅ jävla B. Är man född I Landet Lagom kan man ju tycka att det mesta ska vara just det, lagom. Men icke. Igår morse stängde jag snällt av alla väckarklockor och somnade om. Vaknade till ljudet av en motor som brummade utanför mitt fönster. Det råkade vara min skjuts till jobbet. Med bak och fram-vänd tröja och ut-och-in-vända trosor, okammat hår och ogjort ansikte var jag ute på en och en halv minut. Det var inte svinroligt. Idag vaknar jag 03.22. Ungefär 40 minuter innan beräknad uppstigning. 03.22 är fortfarande mitt I natten. Jag vet det, för jag hörde nämligen sambosarna gå och lägga sig för en sådär en halvtimma sedan. Så ledsamt. Med två arbetsveckor kvar att jobba ska jag inte klaga alltför mycket. Det finns de som har det värre. Det finns dom som måste stanna.

Ett ps: Jag kommer dock inte ta på mig ansvaret för att jag försov mig igår. Samma natt, 01.20, blev jag nämligen väckt av ett telefonsamtal från sverige. En alldeles lagom berusad väninna (oroa dig inte Camilla, jag ska inte avslöja att det var du) ringde för att…småprata? Jag vet inte vad hon ville…men hon sade I alla fall att jag fick skylla mig själv som blir väckt mitt I natten eftersom jag har telefonen påslagen. Nåja…jag skyller lite på henne också. Känns ganska bra. Hepp!

Alltså, nu är jag förbannad. Någon har eldat upp mina berg! Mina vackra vackra berg. Klev av bussen efter jobbet igår och såg fet rök stiga från mitt hustak. Funderade på vem som glömt stänga av gasen och blev lite orolig över mina kläder och böcker. Det var dock inte mitt hus som brann, utan Bergen bakom. Jättemycket brann det. Fem brandbilar, tre ambulanser och några förmodligen svinrädda barn höll till däruppe. Leka med eld har alltid varit mitt stora intresse, men eldat upp några berg har jag då aldrig gjort. Kommer bli svindyrt för deras föräldrar. När jag var liten trodde min mamma att jag skulle växa upp och bli pyroman. Jag har eldat allt som eldas kan. Hon sade också att man kissar I sängen om man leker med eld. Hon ljög. Jag vet, jag är lite av en expert. Jag misstänker att det var en sån där mamma-lögn man använder för att skrämma sina barn. Men jag är okej med det nu. Okej med att min mamma ljög mig rakt upp I ansiktet. Jag älskar fortfarande eld. Men kanske inte när bergen brinner.

Alltså…på riktigt. Ni fattar inte vad skönt det ska bli att komma hem. Jag längtar så jag dör lite. Jag ser fram emot min första lediga sommar på över tio år så fruktansvärt mycket. Jag ska göra så jävla lite. Ingenting ska jag göra. Jag ska sitta och glo på folk och dricka vin. Det ska jag göra. Och så ska jag leka med Nono. Då ska jag inte dricka vin. Fyhellvete vad långsamt det går…

Under första världskriget brukade hotellet jag jobbar på användas av soldater. Som typ sjukhus. Eller något sånt. En massa döda folk var det I alla fall. Och en del av dom stannade kvar. I golfrestaurangen/klubbhuset där jag jobbar finns det ett (nåja, det finns nog flera…) spöke som springer runt I korridorerna. Nu är jag ju inte svinsäker på att han är gammal soldat, för den här herren går runti svart kostym, vilket jag inte vet om de döende krigssoldaterna gjorde I början av 1900talet. Men skitsamma. Han är där och alla ser honom. Hela tiden. Inte jag. Jag ser inte spöken. Trodde jag. Alltså….den här snubben brukar bara synas till I allmänna utrymmen, typ där golfmedlemmarna håller till. En morgon miss tanker jag att han hade gått fetvilse för då var han inne I köket halv sex en morgon och skrämde vetted ur mig. Vet inte om han var hungrig men ingen annan ser honom I köket. Kan vara så att jag är knäpp. Lite. Och jag är okej med det. Men han var där. Lovar. Ingen vågar gå runt I de mörka rummen ensam längre. Helskoj. Gillart. Ville bara säga det. Vill också säga att det inte är uppskattat när restaurangmanagern I sin svarta kostym hoppar fram bakom mörka hörn och vrålar. Det gav mig en liten hjärtattack. Bra.

Först kände jag mig lite ensam. Sedan gick jag till pubens uteservering med ett glas vin, Mötley Crue I hörlurarna och Tommyland att läsa. Solen lyste på mig, jag såg ut över Ailsa Craig och det kändes litegrann som Sex and The City goes Lantlolla. Det var igår. Det var en ganska bra dag.

Alltså…om ni inte har läst “Tommyland” så borde ni apsilut göra det! Snubben är ett geni! Tommy Lee alltså…ni vet, killen med tatueringar, sexvideo med Pamela Anderson, Mötley Crue och trummor? Ni vet… Jag läser den för tredje gången. Mest för att resten av mina böcker ligger I ett paket på väg till Sverige men även för att den där gruppens liv och förehavanden är så jävla sjuka. Fascinerande. Det är som att stirra på en bilkrasch utan att kunna titta bort. Och det är en jävla massa blod. Och avsugningar. Men skitsamma. När jag blir stor ska jag gifta mig med honom. Bara sådär. Jupp…..Kom just på att han egentligen är ganska ful. Jag skulle ligga med honom ändå. Jojomen!


I don´t know where I´m going, but I know I´m gonna get there

Klockan tio. Då var jag vaken. Det tycker jag är ganska bra. Jag är ledig idag och det verkar vara en bra och vettig tid att vakna på. Inte för tidigt så man blir förbannad och inte för sent så man solar bort sin lediga dag. Jag är nöjd. Bra start på dagen. Jag skulle önska att ryggen inte gjorde så ont, men det är synd att klaga på småsaker.

Så ledig idag och imorgon. Jag älskar det. Mitt rum ser ut som en mindre explosion efter att jag börjat packa så det måste jag möjligtvis ta hand om idag. Men det gör inget att det ser ut som fan. För om 27 dagar är jag hemma. I Sverige. Med alla mina prylar. (Nåja, 1/3 av mina prylar. Resten får snällt stanna kvar I Skottland pga platsbrist. När jag kommer hem vill jag att vi håller en liten minnesceremoni för alla lakan, överkast och tallrikar som inte klarade sig till Sverige, ok?)

Det är 18 dagar till min mamma kommer hit, 21 dagar kvar på jobbet. Detta är siffror jag gillar.

Det är ganska fina människor jag känner här. Fabulösisk födelsedag I Glasgow med alldeles för billig alkohol. Så. Jävla. Farligt. Lyckades dock med konststycket att inte bli dyngfull och ändå spendera massa tid på dansgolvet. Det är minsann ingen ofta återkommande syn. Hoppas de som såg mig tittade noga, för det kommer dröja innan de ser det igen.

Kvart I fyra imorse checkade vi in på vårt hotell. Med en överkissnödig väninna I släptåg sprang vi högljudda och lagom berusade mot vårt rum. I god tro stoppade jag kortet I låset, sliter upp dörren och möts av en vilt viftande halvnaken ryss eller polack som vrålar wooohwooohwoooh och ser både ut lite som en väderkvarn där han svänger med armarna och som ett uppskrämt brottsoffer. Jag lovade att vi inte var intresserade av att råna honom, tackade för oss och beklagade oss lite I reception. Fick ett nytt rum och sov I tre timmar. Svinvärt. Vi har skrattat åt den där mannen hela dagen. Jag ska skratta lite mer senare. När jag inte är lika bakfull längre.

,,,och den där killen som ville att vi skulle hjälpa honom rädda gorillorna var också ganska skoj…

 Alltså….det går inte ens att supa britter snygga. (och nu kom jag precis på varför alkoholen är så jävla billig här. De försöööööker juh!)

Bra. Då är uppsägningsbrevet skrivet och flytten hem till Sverige igen sker I mitten av juli. Kan fan inte bli bättre. Ska vara arbetslös, ha sommarlov, bo hos mamma igen för första gången sedan jag flyttade hemifrån när jag var 17. Ska bli fabulösiskt. Jag ska dricka vin, leka med Nono, umgås med familjen, vännerna och göra ingenting. Sedan ska jag få panik när jag inte hittar nytt jobb och gråta lite, men det kommer inte göra något för jag kommer vara hemma. HEMMA!

Och fyfan va jag kommer sakna det här vackra landet. Räkna med att alla weekendresor går till Skottland.


När ses vi???

Alltså…(jag märker att jag gillar att börja med att skriva alltså….det stör mig litegrann att jag inte kan komma på något annat, men det funkar…det är lissom den stämningen jag vill få in…)

Alltså…jag läser en jävla massa bloggar när jag är uttråkad. Som typ ikväll. En massa skitbloggar som handlar om ingenting och alla skriver om säsongsavslutningen av Lost. Själv såg jag första säsongen och tyckte det var svinspännande. Andra säsongen började jag jobba som kock och glömde allt vad tv, fritid och kvällsprogram hette. Det var nog innan fenomenet Streama uppfanns. Eller I alla fall innan jag visste vad det var. Jag kom inte på vad Streama är förrän för fyra veckor sedan ungefär. Och sedan dess har jag bott I mitt sovrum med min dator och svinmycket film som alldeles gratis magiskt trillar ner I min skärm. Jag älskart. Men streama tv-serier? Orkar man? Jag vet inte om jag orkar ta mig igenom all den där Lost-hysterin, men jag är svinnyfiken på avslutningen. Jag misstänke att det räcker att ha sett första säsongen och hoppa resten och gå direkt till sista avsnittet. Det känns lite som Våra bästa år där man kan se ett asvnitt, missa det I sex månader och när man kommer tillbaka är det fortfarande samma vecka I serien men allas ungar har växt upp från toddlers till teens. Så känns det. Har jag fel? Har jag? Alla ni dårar som slösat bort sex år av era liv på Lost?