NothingButChaos

Alltså, jag är inte Häxan i pepparkakshuset. Jag gillar kids. Men jag är lite som alla andra, egna barn och andras ungjävlar. Det är lite det som gäller. Jag är den som hånar lattemorsorna på stan och skäms över curlingmammorna på fotbollsplan. Jag vet inte…jag är inte mamma, vad kan jag om sådant beteende men ni vet hur det är. Det är roligt att driva med nyblivna mammor som är de enda människorna på jorden som kan få bajs-prat att låta som ulliga kattungar, sköljmedel och fluffiga handdukar inslaget i ett och samma paket. Det är fantastiskt med vilken entusiasm mammor lyckas prata om spyor utan att rynka på näsan och ogenerat dra fram både tuttar och smutsiga blöjor utan att reagera. Att de ammar struntar jag fullständigt i, men jag garanterar att mamman som matar sitt barn på parkbänken tamefan inte skulle dragit fram tutten på stranden ett år tidigare. Egentligen är allt det här skitsamma. Det är ingen diskussion jag vill gå in på alls. Det passar inte in. Egentligen ville jag bara säga att min systerson kissade på pottan alldeles själv idag. Första gången. Samtidigt som jag promenerar genom folkmassan på gågatan ringer jag systersonen, hurrar glatt över hans bedrift och berömmer kisseri, hålla snoppen själv och uppmanar till att nästa gång…då bajsar vi på pottan! Sedan lägger jag på luren…ser mig omkring och skäms… Fy. Fan. Vad. Pinsam. Jag är en skämmig lattemoster som berömmer kiss och bajs. Men jag är okej med det. Jag står för att jag är hjärndöd och lättlurad. Det funkar visst så…med barnbajs.