NothingButChaos

Vill ni höra något roligt? Något som inte alls kommer vara lika roligt om några timmar? Klockan är 04.05 och jag ska snart till jobbet. Det I sig är inget konstigt. Det händer ganska ofta nuförtiden. Det roliga är att jag inte har sovit en sekund på hela natten. Gick och lade mig I god tro vid nio. Hoppades sova innan halv elva. När klockan var elva och jag fortfarande var klarvaken fick jag panik och gick ner för en cigg. Då kom kombon hem. Sedan var klockan tolv och det var inte någon idé att ens försöka sova. Är man inte trött kan man inte tvinga sig och försöker man blir det bara värre. Istället tvingade jag mig själv att hålla mig vaken. Till nu. Bra val känner jag. Jätte. Vid åtta när jag jobbat I två timmar kommer jag behöva sova frukost. Ja tack. Kul grej. Det här. Jorå.


Den trötta tjejens söta (och pigga) systerson

När hon stod mitt I rummet och såg solljuset strömma in syntes allt så tydligt. De mikroskopiska dammkornen på hyllan, reporna I fönsterglaset, de fläckade väggarna och hennes hjärta som låg utanför kroppen och bankade alldeles för högt. En gång hade hon försökt gömma sig I ett mörkt rum med hög musik för att dölja ljudet av hjärtslagen men det hade bara gjort det värre. I det mörka rummet hade hennes tankar hunnit ifatt henne och det var inte ett dugg bättre. I solljuset kunde hon se sina egna känslor målas upp på den vita väggen framför henne och det skrämde. Det var alldeles för tydligt, för uppenbart. Hon var rädd att det skulle synas I hennes ansikte om hon lämnade lägenheten så hon stannade inomhus. Ensam kunde hon gå igenom allt om och om igen tills hon blev galen. Varje scenario hon såg skapade ännu en spricka I hennes blottade hjärta och hon lovade sig själv att aldrig öppna sig. Aldrig visa någon. Även om hennes hjärta låg utanpå dolde hon det väl. Åtminstone hoppades hon att ingen såg. Hur rädd hon var, hur ensam hon kände sig, hur svårt det var att le fastän hon gjorde det hela tiden. Hon var van. Att spela, att gömma sig. För om någon visste hur sårbart hennes hjärta var skulle det inte krävas mycket för någon att krossa det.

Hon tittade ofta på filmer om kvinnor som hon själv. Lyssnade på sånger som fick henne att gråta. Läste böcker som fick henne att känna att hon inte var den enda som kände som hon. Hon visste någonstans att hon inte var ensam. Visst måste det finnas fler som hon? Som grät, som gömde sig, som var rädda att visa hur det egentligen var? Visst? Måste det…

Hon vände sig från solljuset, med ansiktet mot den fläckade väggen och greppade tag om sitt hjärta. Hon höll det varsamt I sina händer innan hon lindade in det I en silkesduk. Hon öppnade lådan som stod intill henne och gömde hjärtat på botten. Nu såg hon ut som alla andra. Inga känslor utanpå och med hjärtat gömt där ingen kunde nå det. Som man gör. När man är rädd.

När jag ser mig själv I spegeln idag vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag ser ut som om sju svåra år och en elak svärmor har slagit sina klor I mig. Jag ser ut som om jag ramlat ner I en container, haft middag där och ätit desserten på soptippen. Jag lovar att jag luktar bättre, jag har duschat alldeles nyligen, men tydligen går det inte att göra något åt utseendet. 36 timmar I sängen med hosta och feber och grejer gör inte mycket för det ytliga. Det är bäst att jag blir frisk nu innan jag förvandlas till alla före-bilder I de där annonserna man ser. Det gör lite ont I mig och spegeln hånflinar. Jag är glad att det bara bor en person till här som dessutom redan sett mig från min sämsta sida. Jag är glad att han inte har någon kamera för han skulle gladeligen lägga upp bildbevis på face book och starwoods personalsidor över hela webben. Om det här var man-flu hade jag varit död nu. Jag är glad att jag är kvinna och inte bryr mig så mycket om smärtan, man överlever smärta. Dock är det inte lika säkert att jag kommer överleva den här frisyren. Fan vad coolt.

Jag är svinsjuk. Fan. En del kanske skulle tycka att det vore bra tajming eftersom jag ändå har tre dagar ledigt nu att slösa bort. Jag kan meddela att jag tycker det är ett jävla hån. Tre dagar med förmodat solksken och jag ska ligga I sängen? Fanfanfan. Jag har å andra sidan redan sovit bort dag ett. Vakna klockan fyra är en liten gnutta skumt, men vafasen, jag tänker stanna I sängen, inte röra mig alls och kolla på film tills jag blir frisk. Har tamesjutton inte tid att vara sjuk på arbetstid. Duktig anställd.

Jag fick liiite dåligt samvete när jag vaknade och insåg att jag och kombon bokat träff I trädgården runt ett. Planen var att klippa häcken och rensa ogräs (vilken tar typ 20 minuter. Det är knappt en trädgård) eftersom det ser ut som en knarkarfläck. Jag insåg ganska snabbt att han inte var uppe heller. Bra. Inget dåligt samvete mer.

Nej fyfan, dra för gardinerna och kolla på film. Låtsas att det inte är supersommar ute och försöka glömma ångesten att jag slösar bort min lediga tid.

Haha, skrev det här när jag kom hem inatt. Lyckades inte publicera det. Gör det nu istället. Fattar fan inte vad det handlar om men inatt hade det säkert någon djuo betydelse. Gulligt.



Det går inte alltid som man tänkt sig men ibland går det ganska bra ändå. Fråga mig inte hur det ska tolkas för det vet jag knappt själv. Klockan är 03.06 och jag kom precis hem. Jättetrevlig kväll med fina människor som slutade mer städat än vad man kan hoppas. Det är också en tolkningsfråga. Jag vet inte om jag ska vara svinnöjd med kvällen eller rädd att jag ser vissa människor I ett sken jag inte ville. Att vara blind är en välsignelse ibland. Och att kunna stava det ordet såhär dags är fantastiskt. Men saksamma. Det var värt det. Alla ramlar vi igen och igen och igen och jag kanske oftare än andra men jag är van. Blåmärkena är inte lika starka och ärren bleknar fortare numera. Men vad vet jag. Jag pratar så mycket… Men jag stannar. Där jag är. För det är bra. Och just nu bättre än alternativet. Det är vackert. Punkt.

Ibland kommer jag att tänka på något jag gillar eller tycker är roligt eller som bara irriterar mig litegrann. Men det måste vara såpass mycket att det engager mig. Då, helt plötsligt bara MÅSTE jag dela med mig av det till alla andra. Det betyder att jag måste skriva om det I min statusrad på Facebook OCH blogga om det. För I min enfald tror jag att dessa “alla” (som sällan är fler än tre, fyra stycken) blir delgivna min entusiasm för ämnet och så är jag lite halvkänd och alla vet vad jag tycker helt plötsligt. Lite “alla har rätt till min åsikt”-stuk. Jag vill att alla ska älska saker som jag älskar. Jag vill att de ska fatta grejen. Så frustrerande när de inte ser magin.

21.37. I min säng. Jojomen. Så blir det när man ska kliva upp klockan fyra på morgonen.

Vi har sommar. Riktig sommar. Så man svettas. Jag är hur nöjd som helst. Inte över svettandet, men själva känslan. Hur underbart är det inte att sluta jobbet, det är fortfarande sol halv sju, åka direkt till puben och sitta på uteserveringen (som btw har utsikt över atlantes) och dricka en öl? Fantastiskt! Man vill aldrig gå hem. Sitta instängd I ett unket hus när man kan sitta utomhus och låtsas att imorgon inte finns? Fabulösiskt!

För att undvika ångest måste jag sova nu… Känner att jag tappat gnistan lite. Jag är inte alls speciellt rolig längre. Har inte tid att blogga skojigt. Jag kan leva med det. Kan ni?

Okej. Fyfan och fyhelvete. Att vuxna människor beter sig värre än tonåringar får mig bokstavligen att gråta. Säg vad du har att säga till mig och inte bakom min rygg. Speciellt inte när du är 3 år från 50 och inte 15. Så. Jävla. Sorgligt. Punkt.

Och det där som var så bra med att skatteåterbäringen kom…inte alls lika kul längre. Fick just en gasräkning på 750 pund. Sju. Hundra. Femtio. Pund. Räkna lite på det och gråt. Det gjorde jag.


Update; okej, jag är inte lika arg nu som när jag egentligen skrev inlägget. Men datorn funkade inte när jag ville lägga upp det så jag kör en försening. Eller...jag är fortfarande svinförbannad över gasräkningen och ganska upprörd över dumma personer. Men saksamma....

Ibland är dom inte så dumma, de där trollen på skatteverket. Alldeles för många dagar om året är de alla små onda monster…men en dag, en endaste när man får det där kuvertet och hoppas hoppas hoppas…ibland är det ett bra kuvert. Jag fick ett skapligt I år. Tack för det, era små troll! Nu slipper jag äta nudlar varje dag. Uppskattas.

Dessutom har jag varit vaken I två timmar nu. Jag fösökte komma in I duschen men då började kombons väckarklocka ringa. Han är alltid ute I sista minuten så om jag ockupperar badrummet innan han kommit iväg blir han svin-sen. Så jag sitter I handduk och väntar på att han ska komma upp och iväg. Bra. Det låter inte som om det kommer hända snart.

Dagens plan; skrika lite på nötterna på min bank, äta lunch med Jennifer, handla mat till kvällen, midday med kollegor (eeh…vänner). Bra dag.

Say no more...

Sååå…när jag vaknade var jag glad. Jag var uppe tidigt,solen lyste, jag är ledig…bra början på en dag. Sedan började jag tvätta och städa huset och nu är det inte alls lika roligt längre. Jag skulle behöva en dos endorfiner. En stor dos. Letar desperat efter saker som är roliga. Går sådär. Alla jobbar idag…utom jag, misstänker jag. Ska slösa bort hela dagen med böcker och musik. Fast jag borde gå ut. Går inte I alla fall, alla mina kläder är I tvätten. Obra.


Men jag vägrar vara sur. Jag. Vägrar.

Man kan säga att det stinker. Min kyl alltså. Och hela mitt förbannade kök. I mitt hus finns det en jävla high-tech-kyl som kostar mer än någon intelligent människa skulle betala för ett kylskåp och det funkar…aldrig. Senast igår slängde jag en hel del mat som jag trodde vi hade lämnat liiite för länge I kylskåpet. En hel del luddiga grejer. Men jag antog att det var brist på uppmärksamhet. Idag var jag och handlade mat. Och kom hem. Öppnade kylskåpet och det luktade tamefan dött. Stendött. Så jävla osoft. Osoft är ett bra ord att använda idag. OSOFT! Allt stinker, luddar eller klumpar sig. En del bubblade också. Jag är onöjd. Slängde allt annat som fanns I kylen och ångrade som fan att jag köpt ny mat. Fan. Och ölen…jaja, dricka varm öl är kul, tur att jag köpte rött och inte vitt vin. Så ikväll lagar jag mat för fulla muggar. Ska äta hela kvällen och hela dagen imorgon och på måndag ska jag skicka bombhot och något läskigt pulver I ett kuvert till kylskåpsföretaget. Passa er!!

Det här kan gå till historien som den längsta veckan I mitt liv. Bara tisdag och jag har heeela veckan kvar att jobba. Var det inte väldigt längesedan jag var ledig nu? (Igår) Nu tycker jag vi trycker på forward och snabbar upp skiten.

Jag säger alltid att jag älskar regn….och det gör jag. På riktigt. Jag älskar det. Jag tycker om att stå ute I regnet och bli blöt och rufsig I håret och plaska med skorna I en vattenpöl. Jag tycker om när sminket rinner och ansiktet är fläckigt och våta hårtestar klistrar sig längs mina kinder. Kärlek. Men idag, när jag hade en massa planer på långpromenader och storhandling har det regnat hela dagen. Och helt ärligt var jag inte jättesugen på att promenera med tunga Makassar I regnet. Det är inte alls roligt. Regn är bara roligt när det är mysigt och romantiskt. Det är inte mysigt att släpa mat genom ösregn. Därför har jag inte gjort något alls idag. Och jag skäms inte ens för det. Jag ska även lägga mig tidigt ikväll eftersom morgondagen kommer bli fruktansvärd. Jag hade andra planer för kvällen, som lät roligare…men sova är inte jättedåligt heller. Speciellt när det regnar utanför fönstret.