NothingButChaos

Har haft en alldeles lagom helg. Åkte ut till Mesta vid tretiden igår med Calle och Camilla. Det var ju bokat grillkväll, och det sågs fram emot en lugn kväll med middag, ett par öl, lite skitsnack...så blev det, fast mycket värre. Sällskapet är ju inte känt för måttlighet och det får vi oftast snällt betala för dagen efter. Men det är så jävla värt det.

Satt i solen hela dagen igår, skalade potatis  på altanen, fick potatisvatten kastat på mig av Calle, hämtade ett vattenglas och hämnades, gjorde potatisgratäng, drack skamligt mycket alkohol och umgicks med sköna människor. Ni vet, avslappnade mäniskor som man kan skratta med åt det mesta, som inte har sitt huvud uppkört i sitt eget arsle, som man kan vara sig själv med och inte måste sitta rak i ryggen med knäppta händer i knäet. Sådana människor, bra människor. Camilla vet i och för sig vid det här laget efter nio års vänskap att det i alla fall inte är min stil, så det kvittar. Calle har känt mig lika länge och Henke sedan vi var 13. Det är många år. Med dem är det liksom lite okej att skita i allt en stund och dra alldeles för låga skämt med inte helt politiskt korrekta poänger. Och det är så jävla skönt. OCh ölen var så jävla god...och det blev så fantastiskt sent. Satt på samma stolar på altanen till fyra på morgonen och träsmaken störde mig inte ett dugg.

Vid sådana tillfällen får jag lite panik i magen. När jag kommer på att jag inte kommer ha min sommar med mina vänner, när jag tänker på att jag missar midsommarefsten, att jag inte kan åka över på en spontan filmkväll hursomhelst, att det kommer kosta miljarder att ringa hem. Då får min mage lite panik.

Imorse var jag oförskämt pigg och välmående. Sådana här dagen-efter-dagar kommer alltid vara tunga, men jag var uppe innan tio, mådde inte dåligt och låg på gräsmattan med Camilla och klagade inte alltför mycket. Stackars Jonas som sov i samma rum som jag hade flytt fältet. Han hade visst fått öroninflammation eller nåt sånt av mina snarkningar. Jag bjuder på den, tar inget extra för det.

Lyckades till och med spela kubb innan de andra vaknade. Har nog aldrig haft en så aktiv morgon vad jag kan minnas... (eh...inte ensam i alla fall..)  Sedan kom Calle. Och jag skrattar av bara minnet...hehehe... Det är en otroligt bra människa. Han har nästan lika mycket bra idéer som jag och med våra finfina hjärnor skulle vi kunna starta otroligt lukrativa äffärer ihop. Ska fan ta tag i det någon dag. Typ Balt-containrarna...

Jag hade lovat Calle ett eget inlägg. Jag ändrade mig. Fanns så förbannat mycket mer att skriva. Jag tror inte han gråter blod över det. Men han är fan värd ett omnämnande; Jag och Camilla går runt och plockar lite på gräsmattan, Calle har stått vid räcket och glott på oss några minuter med sprite-flaskan i ett tryggt grepp. Det är ganska tyst... Och då, från ingenstans, efter att inte ha sagt ett ord på säkert 7 minuter öppnar han munnen; Jag har nog suttit sönder din toalett. Camilla tittar upp på honom... eeh...? Och det hade han. Sitsen sprack, det blör och jag och Camilla skrattade så vi grät. Skulle varit så värt att se...

Tack för en väldans bra helg! Tror inte jag har skrattat så mycket på länge!


Camilla och Henke, innan potatisskalningen


Henke, onöjd skalare


Calle, nöjd kameratekniker


Jonas, Camilla, Mattson


De förlorade. Mycket.





Calles offer till partyguden och mitt bidrag till The art of Paint.
Börjar bli grym på det här...
Hade inget foto på Calle och toaletten...


Han måste ha suttit jättehårt...