NothingButChaos

När jag var liten väntade jag ofta vid brevlådan. Det kunde vara ett brev från någon brevkompis hur mår du, jag mår bra, en prenumeration på en serietidning, vykort från mormor. Oavsett vad så var det alltid roligt att få post när man var liten. Nu är det inte lika roligt längre. Nu är det tamefan bara reklam, räkningar och påhopp. I det stora hela har jag slutat vänta vid brevlådan. Ingen post är bra post, brukar min mamma säga och det är tamesjutton alldeles riktigt. Förutom nu... Nu har jag väntat i två veckor på anställningspapprena från Skottland och jag håller på att bli knäpp. Jag står där vid brevlådan och stirrar på den, försöker telepatera dit ett brev, men det kommer inget. I tre dagar har det inte ens kommit reklam. Min rutiga dörrmatta har varit alldeles alldeles tom.

Bara så ni vet, kommer det inget brev snart stannar jag hemma och jag förväntar mig att jag får bo hos var och en av er! Jag har sagt upp lägenheten, adressändrat, sagt upp min hemförsäkring... Kommer inte det där brevet snart är jag i alla fall snart hela borta från det svenska systemet, så jag behöver ett nytt, registrerat hem. Har till och med sagt upp tv-licensen. Det är stort!

Stannar hemma med Antonio imorgon. Sugen på att skippa lördagkvällen, festandet, vindrickandet och göra mig sällskap? Bara att höra av sig! Eventuellt sitter vi i nån park...så vin kan det ju drickas ändå i värsta fall...

Jag tänkte på en sak...hur fan ska du klara dig utan mig?

En efter en lämnade vårt hem
Fast alla vi var bofasta i himmelen
Lämnade allt så barnsligt och kallt 




Kvarglömda är vi med minnen överallt  

 



Och gamla rum dom fylls med nya vänner 
Men det finns ingen plats för dig och mig i allt det här 
Jag hatar er jag hatar det som händer

Och jag vet inte längre vem du är.  
  


Det är bara du och jag kvar 
Det är bara du och jag kvar
Det är bara du och jag i Alderland 
Det är bara du och jag kvar 
Det är bara du och jag kvar 
Det är bara du och jag i Alderland 
I Alderland är inget som det ska 




 
Ni ringer ibland dit guldet blev till sand 
Ni säger att ni saknar oss och Alderland 
Men vad ni än gör, gamla minnen dör 
Kvar är jag med känslan att va utanför   




 
Och jag vill inte skaffa nya vänner
men du har hittat nya rum och liv att leva med 
Jag hatar att jag känner det jag känner
Men jag vill inte va här utan er  
 



Det är bara du och jag kvar 
Det är bara du och jag kvar 
Det är bara du och jag i Alderland 
Det är bara du och jag kvar 
Det är bara du och jag kvar 
Det är bara du och jag i Alderland 
I Alderland är inget som det ska  



 
Nere på vårt fik så har jag saknat era skratt en längre tid 
Men nere på vårt fik sitter en flicka som är stark och jag går dit.  


  
Först nu kan jag förstå allt det som händer
Att Alderland är evigt, enbart människorna byts ut 
Jag kommer alltid minnas mina vänner 
Men tiden här för mig har nått sitt slut  

 

Det var bara du och jag kvar
Det var bara du och jag kvar 
Det var bara du och jag i Alderland
 Det var bara du och jag kvar 
Det var bara du och jag kvar 
Det var bara du och jag i Alderland 
I Alderland är allting som det ska
I Alderland är allting som det ska 
Allting som det ska



   

/Mimikry

Jag har just insett att allt det jag har sparat på hög i mina skåp och kallat för mitt liv inte var annat än söndagsbilagor med Guillou-romaner och stilistik-övningar från högstadie-svenskan. Hittade även noter på blinka lilla stjärna och Love me tender ifall jag skulle vilja lära mig det på gitarr någon gång. Kan upplysa om att jag fick de i trean. På lågstadiet. De har några år på nacken. Dags att slänga kanske. Älskar att slänga saker, Det gör mig nästan lika lycklig och varm som DvA blir av snygg dill. Skåpen blir så tomma, tomma, tomma och fina...

Fick alltså en liten power-boost idag och har dragit igång med storröjning. Snart upp på vinden och hämta kartonger. Tog en liten blogg-paus bara...

Gå ut på lördag, åka båt eller vara barnvakt? Fundera fundera... Någon som kommer och gör mig sällskap om jag tar hit Tonton?

Hittade en massa texter jag skrivit för längesedan också. Insåg att jag var en lika fantastisk cyniker då som nu. Jag var en riktigt duktig fjortonåring och missade helt det patetiska rosa fjortisstadiet. NÖJD!!

Jag slänger inte minnen, jag slänger bevisen. Själva upplevelsen ligger kvar i hjärtat någonstans...

Ute vid Sävis. Ganska lockande...

Jag har tänkt lite... Nu när jag håller på att rensa min lägenhet inför flytten har jag funderat. Till att börja med planerade jag att rensa ut allt skräp, magasinera mina möbler och packa ner resten av sakerna jag vill behålla och ställa i Camillas källare. Den nya planen är annorlunda. Jag packar ner sakerna jag vill behålla i lådor och ställer i Camillas källare. Resten gör jag mig av med. Möblerna har jag gett bort, porslinet har jag gett bort, mina glas har jag gett bort...

Jag pratade i telefon med en kompis idag som undrade vad jag skulle göra med allt och jag sade som det var, det ska bort. Men oj....varför då? Du har ju så fina saker... Ja, jag har en del fina saker. Alla mina möbler matchar, lägenheten ser ut som jag vill ha den, allting är svart och jag älskar min säng. Men vet ni, det är bara saker. Saker är inte viktiga Jag kan skaffa nya. Pengarna det kostar att magasinera skiten kan jag lika gärna köpa nya möbler för när jag kommer hem igen...

Var på lunch med folk från Statt idag. Vännerna, människor jag tycker om, som känner mig (om nu någon någonsin kommer lära känna mig...), som jag gått igenom så himla mycket roligt med. Det är sådant som är viktigt. Inte mitt vardagsrumsbord från Ikea. Människor jag delar minnen, upplevelser och utbyter åsikter med... Det är viktigt.

Röjde på mammas vind idag. Sådant rör upp minnen. Våra gamla leksaker, bebiskläder, böcker vi läste som små, fotografier. Det viktigaste i mitt liv är människorna jag växte upp med. Jeanine och Jonna, som jag blivit stor ihop med, som jag delade badkar med som liten, som jag åt sandkakor med och plockade blåsippor med i skogen. De är viktiga. Våra föräldrar, som uppfostrade oss, som tvättade våra leriga kläder, som skrek åt oss att sluta dra varandra i håret, som köpte guldiga kjolar åt oss till lågstadiediscot... Antonio, självklart. Tidernas goaste unge! De är viktiga! Inte sängen från Ellos som kostade mig massor med avbetalningar.

Jag är inte sentimental. Jag är jävligt rationell och realistisk. Saker är inte värda ett dugg. Min familj och mina vänner är det. Bara så ni vet...

Jag, Jeanine och Jonna. Fabulösiskt söta. Minsann!

Lång dag. Gick upp klockan sex. Så jävla vuxet. Mysig morgon med Tonton... Men varit uppe länge nu och börjar bli riktigt trött... Tror jag går och sover. Skit i bloggen. God natt.

Det handlar om att prioritera...

(undra vems smutsiga fot det är...vi kan ju lugnt konstatera att det inte är min i alla fall.
Skulle aldrig ha en rosa tröja på mig)


Har umgåtts med världens bästa systerson hela dagen. Vi är ett väldigt bra par, eftersom jag bara råkar vara världens bästa moster också. Vi jagade änder i parken i säkert 15 minuter. Sprang och sprang och sprang... Jag som dessutom är skiträdd för fåglar brakade rakt igenom flocken, bet mig i läppen  och hoppades att de inte skulle attackera. Vad gör man inte för lillkillen liksom? Åt mat på stan, över hela Flanörs golv, förlåt för det...men ärtorna rullade så himlans bra...de var liksom superrunda. Gick en sväng., shoppade som vanligt till Tonton. Det är nog det roligaste jag vet. Bränna pengar på honom. Nästan roligare än till mig själv. Det finns mycket tuffare kläder till honom än till mig...

Var hemma hos Tontons mormor en stund, badade i hennes badkar, jag var utanför och Tonton i karet, men jag misstänker att jag blev blötare än han...

Är hemma nu i alla fall... Han somnade snabbt efter en flaska välling vid halv åtta. Misstänker att han vaknar inatt, men om jag håller tummarna hårt kanske kanske han sover till imorgon bitti när vi ska till dagis...

Nu; Cold Case på nian... Hade nog varit bättre och jag hade nog förstått mer om jag lyfte huvudet lite mer från datorn...

Det som var mitt försvann och jag letade länge länge länge...det låg nog gömt i mörkret...men någon tände lampan och då...där....det kom tillbaka...det brukar alltid göra det vet du... Precis när man slutat leta....

Jag blir så himlans glad av människorna jag har runt mig just nu. En del nya, en del gamla...en hel del ny-gamla och gammelnya. Det är folk som är på riktigt, som inte gör sig till och är jävligt nöjda med att vara...jordnära. Jag vill inte säga vanliga, för det är ett tråkigt ord och mina vänner är varken vanliga eller tråkiga. Det är ovanligt bra människor som alla borde få träffa en eller annan gång... En del av dem är sådär skönt superroliga så det liksom bubblar i hela magen av skratt bara man ser dem...en del överraskar med skojiga samtal, en del ringer mest för att uppdatera mig om sitt tillstånd efter en helkväll... Några räcker det med att titta på....så blir man glad.

Bra helg. Jävligt mogen helg. I fredags höll jag mig hemma hos Anneli, drack en flaska vin, trodde jag skulle äta en pizza men orkade knappt en halv, det var svagt,  och pratade om djupa saker, om roliga saker...om konstiga saker...men mest om saker som...oss själva. Och om det konstiga vi gör. Och om att man aldrig kan komma över...för det går inte ibland. Då får man gå igenom. Det funkar liksom bara så... Jag var hemma innan tolv i alla fall. Jävligt vuxet.

Lördagen var full med sol. Jättevarm sol. Gömde mig i min lägenhet tills det svalnade, fick oväntat besök som trodde att jag bedrev systembolag (det är såna folk som är så skojiga att man mest vill skratta hela tiden). Funderade en stund på att gå ut, men insåg att jag var alldeles för sliten och spenderade kvällen med Jonna och Super Mario Bros. Inte dåligt det! Sämre sällskap får man leta efter...

Och en del går så lätt vilse och tappar bort sig ibland...men med lite vägledning så hamnar man ofta rätt till slut och det är bra...det slutar oftast bra även om det är mörkt och man är borttappad. Det slutade fabulösiskt... När det är mörkt...är det svårt...att se om det är upp eller ner på skylten man försökte följa.... Men en del går vilse så lätt men de flesta hittar alltid rätt till slut.  Jag vet precis vilket håll jag ska gå åt....


Idag...skulle rensa igräs hos Camilla eftersom jag är självutnämnd trädgårdsexpert. Jag gjorde nog inte så mycket nytta, men bidrog med en del av mina hysteriska knäppar som kom med jämna mellanrum. Det var bra av mig... Kvällen slutade framför GUIF-matchen. Det gjorde alla runt mig också hysteriskt knäppa. Kan inte riktigt förstå hysterin....konstigt. Kent och GUIF och lokalpatriotism är dimmiga begrepp för mig.. Men för all del; kul att de vann och grattis då...

Det jag ser i mörkret ser inte alls ut som det gör i dagsljus men under mina fingrar känns det precis likadant...

Alla som känner mig vet att jag inte är så värst morgonpigg. Därför har det här nya beteendet att kliva upp innan lunch blivit till en smärre sensation för mig. Speciellt när jag kliver upp halv sju för att tvätta. Men jag har kommit på att jag fan inte har råd att vara morgonpigg. Jag ska då rakt inte tvätta så dags! Morgonens tvätt har kostat mig ungefär (nä, exakt) 70 kronor. Först öppnade jag ena maskinen...och hittade ett filter. Funderade lite på varför det låg ett cigarettfilter i min maskin.Sen hittade jag ett till. Och ett till..och ett till... Sedan hittade jag en tändare (just det, den kostade 10:-...då blir det 80 kronor i förlust) Då började det gå upp ett ljus för mig.... Till sist hittade jag ett helt oöppnat paket i min ena tröjficka. Det var mest mos och tobak vid det tillfället...surt.... Cigaretter är jävligt dyra.

Var nyss nere och kollade torktumlaren. Då hittade jag en nytvättad tjugolapp bland handdukarna. Hur den hamnat där är dok ett mysterium...

Det kostar att ligga, men det är fan dyrt att gå upp också.

Jag ville bara säga att jag är vaken såhär dags. Har minsann redan varit nere i tvättstugan dessutom och slängt i ett par maskiner. NÖJD!!

Ojoj...Kan det vara symptomen? Läskiga fläckar det där...

Jag tycker att det är jävligt roligt att de försöker få oss att tro att svininfluensan är något som brukar komma tillbaka var tionde år och nu är det på gång igen. Vaddå igen?? Den har ju för fa-an varit här hela tiden! Utan avbrott! Tro mig; jag har redan träffat säkert fyra, fem killar det senaste året som definitivt redan hade drabbats av Svinsjukan. (En och annan tjej också för den delen...) Det måste ju betyda att de försöker lura oss, för erkänn, visst har ni också träffat någon/några som redan insjuknat? Att de dessutom försöker kalla det för smitta när det egentligen handlar om Testosteron känns ju bara löjligt. Testosteron har vi ju alla redan inom oss, det handlar bara om När eller Om man utvecklar själva sjukdomen...

Nä, jag blir inte skrämd av pandemi-varningarna. För jag har sett tecknen länge, jag har träffat drabbade, jag har sovit med de sjuka, jag har nog till och med bytt saliv med en smittad eller två. Och nä...jag känner mig inte ett dugg febrig.

Det är klart som fan jag skriver för att provocera. Hur ska man annars roa sig??

Den här killen MÅSTE ha influensan...

Som den lilla hobbypyroman jag är så har Valborg alltid varit min favorithelg. Det är mörkt, det har tamesjutton nästan alltid regnat och det brinner. Som fan. Jättemycket eld gör mig lycklig. Därför har Valborg blivit viktigare för mig än julafton. Har dock alltid berövats privilegiet att fira dagen eftersom jag jobbar VARJE år sedan jag var 15. Det är tio år mina vänner. Tio år som jag lurats på julglädjen skulle man kunna säga. Känns inte top noch. Ett år lyckades jag få ledigt från mitt jobb och såg fram emot att få gå ut på kvällen, promenera runt på Majbrase-området, titta på elden och vara lute pyromanlycklig en stund. Så blev det inte. Dagen innan valborg (för exakt två år sedan alltså) fick jag mina finfina blodproppar i lungan och spenderade kvällen på Ava med fyra gubbar i sina bästa år drickandes lättöl. Det var party det, ska ni veta.

I år är jag också ledig, till följd av hastig arbetslöshet p.g.a. mordbrand. Men vet ni vad...då finns det inte en människa som är hemma istället. I alla fall ingen som delar min Valborgsentusiasm. Dessutom ska jag upp tidigt imorgon så utgång passar sig inte. Så ikväll firar jag valborg hemma, med ett glas vin i ena handen och dammsugaren i den andra. Garanterar att det kommer brinna många ljus ikväll i alla fall. Lite eld ska jag tamefan ha!

De bästaste blommor jag vet är solrosor. De är så himlans gula och fina och stora och tar upp en massa plats så man inte kan undvika att titta på dem och så blir man i alla fall lite lite gladare...

Pour toi, Alfred!

Hörde någon viska att det är idag de stänger dörrarna för alltid...

Jag är så konstigt morgonpigg nuförtiden. Har vaknat tant-tidigt i flera veckor nu. Någonstans mellan fem och nio behagar min kropp vakna numera. Det stör mig som fan. Oftast lägger jag mig och somnar om igen. Det är jag jättebra  på. Men idag vaknade jag av att jag hörde posten komma och blev skiträdd. Posten hos mig komemr nämligen inte förrän efter lunch vid ett, halv två. Fick lite panik när jag trodde jag sovit så länge och kastade mig upp. Det var inte posten som kom. Det var sméjournalen och klockan var snarare halv nio. Men nu är jag vaken i alla fall. Lika bra det...

I dagens plan ingår tvättning, packning av lite porslin, en gnutta städning och uppsägning av lägenhet. Får se hur det går att följa den då....föredrar nämligen att gå ner på stan och sitta på nån uteservering. Från och med nu ska det sluta störa mig när det är stökigt hemma hos mig. Måste inse att det blir så när man flyttar... Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete...

Men det var väl ett jävla tjat om att jag behöver sola...

Har haft en alldeles lagom helg. Åkte ut till Mesta vid tretiden igår med Calle och Camilla. Det var ju bokat grillkväll, och det sågs fram emot en lugn kväll med middag, ett par öl, lite skitsnack...så blev det, fast mycket värre. Sällskapet är ju inte känt för måttlighet och det får vi oftast snällt betala för dagen efter. Men det är så jävla värt det.

Satt i solen hela dagen igår, skalade potatis  på altanen, fick potatisvatten kastat på mig av Calle, hämtade ett vattenglas och hämnades, gjorde potatisgratäng, drack skamligt mycket alkohol och umgicks med sköna människor. Ni vet, avslappnade mäniskor som man kan skratta med åt det mesta, som inte har sitt huvud uppkört i sitt eget arsle, som man kan vara sig själv med och inte måste sitta rak i ryggen med knäppta händer i knäet. Sådana människor, bra människor. Camilla vet i och för sig vid det här laget efter nio års vänskap att det i alla fall inte är min stil, så det kvittar. Calle har känt mig lika länge och Henke sedan vi var 13. Det är många år. Med dem är det liksom lite okej att skita i allt en stund och dra alldeles för låga skämt med inte helt politiskt korrekta poänger. Och det är så jävla skönt. OCh ölen var så jävla god...och det blev så fantastiskt sent. Satt på samma stolar på altanen till fyra på morgonen och träsmaken störde mig inte ett dugg.

Vid sådana tillfällen får jag lite panik i magen. När jag kommer på att jag inte kommer ha min sommar med mina vänner, när jag tänker på att jag missar midsommarefsten, att jag inte kan åka över på en spontan filmkväll hursomhelst, att det kommer kosta miljarder att ringa hem. Då får min mage lite panik.

Imorse var jag oförskämt pigg och välmående. Sådana här dagen-efter-dagar kommer alltid vara tunga, men jag var uppe innan tio, mådde inte dåligt och låg på gräsmattan med Camilla och klagade inte alltför mycket. Stackars Jonas som sov i samma rum som jag hade flytt fältet. Han hade visst fått öroninflammation eller nåt sånt av mina snarkningar. Jag bjuder på den, tar inget extra för det.

Lyckades till och med spela kubb innan de andra vaknade. Har nog aldrig haft en så aktiv morgon vad jag kan minnas... (eh...inte ensam i alla fall..)  Sedan kom Calle. Och jag skrattar av bara minnet...hehehe... Det är en otroligt bra människa. Han har nästan lika mycket bra idéer som jag och med våra finfina hjärnor skulle vi kunna starta otroligt lukrativa äffärer ihop. Ska fan ta tag i det någon dag. Typ Balt-containrarna...

Jag hade lovat Calle ett eget inlägg. Jag ändrade mig. Fanns så förbannat mycket mer att skriva. Jag tror inte han gråter blod över det. Men han är fan värd ett omnämnande; Jag och Camilla går runt och plockar lite på gräsmattan, Calle har stått vid räcket och glott på oss några minuter med sprite-flaskan i ett tryggt grepp. Det är ganska tyst... Och då, från ingenstans, efter att inte ha sagt ett ord på säkert 7 minuter öppnar han munnen; Jag har nog suttit sönder din toalett. Camilla tittar upp på honom... eeh...? Och det hade han. Sitsen sprack, det blör och jag och Camilla skrattade så vi grät. Skulle varit så värt att se...

Tack för en väldans bra helg! Tror inte jag har skrattat så mycket på länge!


Camilla och Henke, innan potatisskalningen


Henke, onöjd skalare


Calle, nöjd kameratekniker


Jonas, Camilla, Mattson


De förlorade. Mycket.





Calles offer till partyguden och mitt bidrag till The art of Paint.
Börjar bli grym på det här...
Hade inget foto på Calle och toaletten...


Han måste ha suttit jättehårt...

Nu har jag ju inte riktigt fått klart för mig exakt var det är jag ska bo i Skottland. Vad jag vet är att jag kommer bo i ett samhälle en bit ifrån hotellet, så man hämtas och lämnas varje dag med minibuss. Passar mig utmärkt, som alltid försover sig och aldrig kan passa tider på mornarna. Jag får lära mig att springa efter bussen så löser sig nog det hela. Men okej...om jag utgår från det ubbenbara och antar att det är i Turnberry jag ska bo så har vi problem, Houston. Googlar man det stället så kommer hotellet jag ska jobba på upp på första plats. I övrigt är det BARA golfsidor. GOLF! BARA! Vad tycker ni om det,mina vänner? Kan ni se mig i knälånga shorts och en pikétröja med en järnnia över axeln?

Jag hittade däremot EN sida med en slags stadsbeskrivning av Turnberry. Det var fyra bilder som föreställde olika delar av samhället. En av bilderna föreställde hotellet. En annan var en bild av en stor väg. Kommr inte ihåg var den ledde men det var nog inte så viktigt i nuläget, får lära mig det sen. EN rtedje bild var en utsiktsbild med vattnet i horisonten, det sade mig inte heller jätemycket om hur stan ser ut. Men den sista bilden, den ni! Den var überspännande. Snabbt översatt till svenska var det en bild på en liten parkeringsplats med några hus bredvid. "Det här är parkeringsplatsen, här ligger även postkontoret och affären" PUNKT Den då! Jag ska bo på ett plejs med ETT postkontor och EN affär. Känns ju inte som om man kommer gå vilse allför mycket. Känns som om jag kommer få internetshoppa konstant för att kunan bränna pengar. Håller tummarna nu för att det åtminstone finns en pub...men det är ju Skottland så det måste det väl...

Förresten hörrni! Jag ska bo på ett plejs med ett postkontor! Det är mer än avd vi har i Eskilstuna i alla fall! ;)

Nehepp...Nu ska jag leva livet, sörru. Även om det bara finns en affär. Det går bra.