Man blir fan inte äldre än man gör sig, möjligen är jag fortfarande trött.
Jävlar i min lilla låda. Det är ett uttyck jag älskar. Och har stulit. Rakt av. Från Alex Schulman. Jag vet inte om han har copyright på det, eller om han stal det från början också...men det spelar liksom ingen roll. Skitsamma.
Ja, jävlar i min lilla låda vad en vecka kan gå långsamt. Jobbar sju dagar I sträck och kan inte för mitt liv förstå hur det kan vara så långt till torsdag som är min lediga dag. Det är tamefan längre än till Göteborg. Jag slår vad om det.
Vad jag inte riktigt heller förstår är när jag blev så gammal att jag inte pallar jobba sju dagar I sträck. Det var fan inte längesen man hade sjuttondagars-vecka och överlevde det utan att gnälla såhär. Den senaste tiden har jag skyllt på klimakteriet. Kan det vara så tro? All denna trötthet, svullna fötter och akutsvettningar, kan det bero på klimakteriet? Någon sade att jag är för ung för det. Men jag vägrar acceptera att jag bara är lat och trött och kan kompromissa mig till Pre-klimakteriet. Typ.
Egentligen pallar jag visst, men vissa dagar är värre än andra och idag är symptomen tyngre. Jag vägrar lägga mig. Jag. Vägrar.
Det var ju inte alls såhär jag hade tänkt mig. Bli gammal innan 26?? Näfan, vet du vad! Någon måtta får det vara! Fram med dunken och hallsonsaften, nu ska det supas I garaget och däcka I en buske! HOJ!
På andra sidan gryningen
Jag såg aldrig solen gå ner men jag är vaken i tid för att se den gå upp.
Vad är det dom andra kallar kärlek?
Det var ju inte såhär det skulle bli,var det första som for genom hennes huvud när hon vaknade dagen efter. Det andra var var I helvete är treon?? Hon satte sig upp I sängen, vände sig om. Han var kvar… Hon log. Men det var fel. Det var inte alls såhär det skulle bli. Huvudvärken trummade innanför hennes ögon och ett halvfullt glas med rödvin stod kvar där hon lämnade det kvällen innan. Hon kunde inte riktigt bestämma sig för om hon misslyckats med något eller om det bara var bakfyllan som hånade henne. Hon skakade lätt på huvudet som för att banna sig själv. Vad fan var det som hände? Mannen bredvid henne var visserligen kvar, men han var fortfarande klädd I samma skjorta som han kom I och hennes egen klänning skvallrade om att natten varit händelselös. Fan. Fanfanfan. Hon hade väntat på honom hela dagen innan. Klänningen var en gammal kärlek som hon kände sig vacker I. Idag var den skrynklig och kastade ångesten mot henne som rasande lava klot. Det nya läppstiftet var utsmetat på hennes ena kind och mascaran var obefintlig så när som på den svarta skuggan under hennes ögon.
Han hade inte kommit förrän sent. Den där släktfesten drog ut på tiden, sade han. Mycket kusiner, hade han flinat och gett henne en lätt kyss på kinden. Då hade hon fortfarande känt sig vacker. Han hade räckt henne en chokladkaka från seven eleven på hörnet, som för att be om ursäkt för att han var sen. En simpel gest men en tanke som berörde henne. Det gjorde inget att hon hade väntat. Oftast var det värt det. Men den här gången visste hon inte riktigt. Inte var det såhär det skulle varit? Hon hade för I helvete planerat annorlunda! Kanske om hon låtit bli att öppna den andra vinflaskan… Han hade somnat snabbt, släktfester var tydligen utmattande. Ätit, kysst henne igen, småpratat lite…och somnat. Hon hade suttit kvar I sin klänning. Känt sig dum och överklädd. Vägrat somna bredvid honom. Planen hade inte varit att sova! Istället hade hon gått ut I sitt kök, ätit chipsen från igår och sköljt ner det med cocacola som förlorat kolsyran. Hoppades att han skulle vakna igen. Mjuka chips och varm läsk var inte hennes idé om passion och heta nätter. Inte. Alls.
Hon reste sig ur sängen, smög för att inte väcka honom. Ångesten följde efter henne ut I vardagsrummet där hans tallrik stod kvar på bordet med intorkade matrester. Hon mådde illa. Rödvin…fyfan… Det blir sällan som man tänkt sig… Kanske gör det ingenting. Kanske går det över. Men ångesten….den släpper inte riktigt taget och om man försöker glömma för en stund knackar den snart på ens axel igen. Helvete…helvete. Och hon som inte ens visste när hon fick se honom igen.
Mot kvällen lättade illamåendet. Minnet från igår grämde henne men han hade kysst henne innan han gick. En ny klänning var på och läppstiftet fixat. Väninnorna runt bordet höjde sina glas. Skål. Skål, för kärleken. Hon tog en klunk av sitt vin och tänkte på en chokladkaka från seven eleven. För kärleken… Med kvällens andra vinglas släppte ångesten. Det är oftast så…så simpelt.
...
…och det är när man inser att man gått vidare som man kan lämna tillbaka det. Hjärtat som sårades en gång kan han få. Skadade hjärtan läggs snabbt på hög som obetalda räkningar, gamla vykort eller en teckning från barndomen. Men det gamla, trasiga behövs inte längre för när man slutar älta och inser att man lever bra I nuet och att man kan förvandla det gamla till något nytt…då kan han få det. Han kan hänga det på väggen, som en souvenir, något att se tillbaka på och minnas vad som var. Han kan visa det för sina vänner, skryta om det som en erövring, det gör inget. För när du går vidare, då spelar det ingen roll längre. Då kan du också titta på det ärrade hjärtat och le. Minnas med värme att Ni var Vi för en stund.
Gör om, gör rätt, lås upp!
Man kan ju säga att jag inte borde lämnat sängen idag. Jag visste att det var bättre att stanna där på sina lediga dagar. Okej, update. Jag gick till affären för det där vinet…I pyjamasbyxor. För…skitsamma. Kan den där tanten gå ut med fula, glittriga paljettbyxor kan jag gå ut I sunkiga pyjamasbyxor. Själva shoppingen gick bra. Sedan kom jag hem. Men inte in. Nyckelhelvetet gick runt, men inte hela vägen. Och där stod jag. En pojke och hans pappa stod på gatan och kastade boll. Jag stod och försökte öppna min dörr. I pyjamasbyxor. Nyckeljävel…jag muttrade, jag slog på dörren, drog lite I handtaget, tog ut nyckeln, vred om igen…men inget. Gick runt på baksidan. Mindes plätsligt att jag inte låste bakdörren. Men nepp, kom inte in på bakgården heller, porten dit var låst. Bra. Måste fixa det. Knackade på dörren, ringde på klockan…kanske kanske hade kombon kommit hem från Birmingham…men nej. Pappan på gatan frågade om jag var utelåst. Uppenbarligen, idiot, tänkte jag men svarade något artigt. Gick runt och kollade om bakdörren magiskt var öppnad. Det var den fortfarande inte. Ringde kombon, messade honom. Hans telefon var avstängd. Jag slogs lite till med nyckeln, drog I den som en idiot medan pappan och sonen tittade på. Som om det skulle fungera ju fler gånger jag försökte. Jag stod därute i säkert en kvart och vred med nyckeln om och om igen. Sedan fick jag en snilleblixt och vred nyckeln…åt RÄTT håll. Och tänka sig. Då kommer man in. Man ska LÅSA UPP dörren, inte tvärtom. Pappan såg imponerad ut. Jag ropade något om att man måste ha rätt touch. Sedan gick jag in. Jag och mina pyjamasbyxor.
Det brinner!!
Jag lagade mat tidigare idag. Satte på grytan med kyckling och bacon och grädde och gönsaker, stängde dörren till köket och satte mig framför tvn. Plötsligt luktade det bränt. Mmm…jag kommer skylla på pannan om maten smakar skit. Det brann nästan lite. Fan. Eftersom halva rätten fortfarande satt fast I botten av wokpannan fyllde jag den med vatten och satte tillbaka den på spisen för att koka loss det brända. Sedan gick jag upp till mitt sovrum, pratade I telefon med mamma, facebookade lite och läste bloggar. Sedan tänkte jag gå ner. Det luktade bränt. Igen. Fan. Igen. Tittade in genom glasdörren till köket. Det var rökfyllt. Man såg ingenting. Alls. Inte ett dugg. Fast fönstret stod öppet. Och det luktade gammal brandrök I hela huset. Stängde av gasen, slängde ut pannan på bakgården och satte igång fläkten. På mindre än en timma har jag nästan bränt upp mitt hus två gånger. Oflyt. Ska inte använda spisen mer idag. Går och köper vin istället. För att lugna nerverna. Bättre så. Jepp.
Jag erkänner...jag är tråkig. Men inte lika tråkig som dom!
När jag sitter och läser andras människors bloggar förundras jag över hur mycket skit det finns därute. Hur många människor som på fullt allvar tror att folk är intresserade av var de shoppat idag (nej, ingen vill veta var du köpt din tröja…fortfarande), var de åt sin lunch, hur maten såg ut (bevisat med ett foto av ceasarsalladen) eller hur deras nya mobilsmycke ser ut. Jag fattar det inte. Alls. Det kanske är mig det är fel på. Det är till och med ganska troligt. Men det bryr vi oss inte om just nu. Just nu koncenterar vi oss på att gnälla lite på ointressanta människor. Vad som är än mer intressant med dessa personer är att de lyckas hitta något att skriva om nästan hela jävla tiden. Varje dag, flera gånger. Och det handlar alltid om deras rundor på stan eller deras fester. Det irriterar mig. Att skittråkiga människor kan blogga regelbundet och att sådana som jag med högst spännande liv I små hålor som Girvan knappt klarar av att plagiera andras inlägg. Kanske borde jag shoppa mer? Kanske hälper…men om sanningen ska fram är jag alldeles för lat för att testa.
Bakfylledöden
Jag var hemma från jobbet klockan sex idag. Tjugo I sju låg jag I sängen,nyduschad och ombytt framför en film. Jag har längtat efter det hela dagen. Lite för att jag är bakfull som fan idag. Imorse när jag vaknade inte bara önskade jag att jag var lite död, jag trodde faktiskt att jag var det. Så kändes det. Jätteont. Däckade I alla fall framför filmen, vaknade nu och ska alldeles strax somna om igen… Produktiv kväll. Underbart
Plåster
Statt
Det har gått ett år. Ett år sedan jag blev väckt kvart I sju på morgonen av ett telefonsamtal som sade att vi inte hade några jobb kvar. Att Statt brann. Från min balkong kunde jag se den tjocka röken över träden I parken. Det var overkligt. Som om det hände på film. Fast det hände mig, det hände oss, det hände gästerna på hotellet, invånarna I Eskilstuna, vi…personalen. Oss alla. Ett år… Det känns som om det har gått en evighet och det känns som om det var igår.
Det hinner hända mycket på ett år. 365 dagar. En del av oss har gått vidare till nya jobb, nya städer, nya länder, vissa har fått barn, en del står kvar och stampar där de blev lämnade I askan… Poängen är inte vem som gör vad. Poängen är att vad vi än gör idag, ett år senare, så var förlusten lika stor för oss alla. Hur dumt det än låter att prata så om en byggnad, ett hotell, så var det viktigt för så många av oss, speciellt alla vi som fått jobba där, både ny och gammal personal. Det är en plats man aldrig glömmer. Gör dom parkering av vårat Statt ska jag tamefan aldrig köpa bil!
Och så Irja…vi hade verkligen tur att det var just Hon som stod med oss när våra jobb försvann. Utan henne hade de flesta av oss fallit hårdare än vi gjorde. Hon har en förmåga att engagera människor på ett sätt vi inte trodde var möjligt när vi inte trodde vi skulle orka mer. Hon är tuff hon.
Tillåtet från femton år
Jag brukar roa mig med att titta på tecknad film. Typ Disney, Pixar och Dreamworks och allt vad det är. Jag vägrar kalla det för barn-film. Det är magi inkapslad på cd som kan älskas av alla. I alla åldrar. Faktiskt. Allt som oftast passar de inte ens för barn. Det tänker jag på. Svinofta. Alldeles nyss tillexempel. Satt och tittade på Igor, tecknad film. Någon remake på Frankenstein…sak samma. I flera scener tappade den stackars kaninen kroppsdelar och man såg hans avhuggna fötter hänga kvar I maskinen där I taket, monstrets fingrar kapades, någons arm ramlade av. Det är ju äckligt. Obehagligt. Fatta vad otäckt det är för en sjuåring?? USCH! Jag tänker ofta på hur man sätter åldersgränser på filmer. Typ “från 7 år” eller “från 11 år”. Jag fattar filmer med åldersgräns femton. När man är femton kan man köra moppe och bli full I parken och fummel-knulla I en buske. Då klarar man nog av lite våld eller kapade lemmar på tv. Men sju…hur vet man att en sjuåring är okej med att den otäcka häxan förvandlas till en drake I Törnrosa? Hur vet man att en sjuåring inte kommer få mardrömmar av att Kapten Kroks hand blir uppkäkad av en krokodil. Hur vet man?? Sätter man ihop en test-grupp med ungar som får kolla igenom alla läskiga scener, se vad de tycker och om det går åt helvete betalar Disney ungarnas terapi för pajjade barndomar? Hur. Fan. Funkar. Det. Konstigt är det I alla fall. Jag fattar inte. Skitsamma. Jag gillar filmerna. Och jag får inte mardrömmar. Så ofta.
När man går vilse
Hon höll den rykande heta kaffekoppen I sina händer och vägrade släppa den. Det såg ut som om hon värmde sig. Fgentligen höll hon krampaktigt tag för att hon inte visste var hon skulle göra av sina händer om hon släppte. Hon tittade upp från bordet. Han höll tidningen framför sitt ansikte och låtsades läsa. Det finns väl för fan ingen människa som läser tidningen så på riktigt, tänkte hon irriterat. Det gör dom förihelvete bara på film. Hon suckade, tog en klunk av sitt kaffe och släppte taget om koppen. Klockan på väggen bakom henne tickade högljutt.
-Du…
-Mmm…? Han flyttade inte tidningen från sitt ansikte.
-Förlåt…
Han harklade sig, vände blad och gav henne ett snabbt ögonkast över sidan.
-Du är så jävla pinsam, vet du det? Han var fortfarande arg. Det knöt sig I magen på henne som alltid när han var arg. Helst av allt ville hon resa sig upp, kasta kaffet över honom, slå tidningen ur hans händer och berätta för honom att han inte hade någon som helst rätt att vara arg. Hon hade varit ute med sina vänner. Hon hade dansat, druckit några glas vin. Hon hade varit hemma I tid, precis om han hade sagt åt henne. Hon hade ställt sin klocka, klivit upp innan honom, kokat hans kaffe, gjort hans frukost, som han förväntade sig. Han hade ingen som helst jävla rätt att vara arg. Istället för att säga det åt honom, reste hon på sig, gick runt bordet, smekte hans hår och gav honom en lätt puss på pannan.
-Förlåt…du…jag älskar ju dig…
Han tittade upp på henne. Hånlog. Fick henne att känna sig liten, värdelös.
-Du såg så jävla billig ut. Vad fan var det för kjol du hade på dig. Kort som fan. Som en jävla tonåring. En hora…Och dina vänner…de är billiga. Inte bra för dig.
Hon tittade ner I golvet.
-Jag…jag tänkte…du brukade tycka om den. Förlåt…jag vet.
Inombords kokade hon. Hon hatade att han fick henne att känna sig dum, som om hon gjort fel. Hon hatade att hon inte var stark nog att gå. Hon hatade att hon älskade honom eller att hon var rädd att han skulle gå.
-Jag…jag tänkte…jag ska inte träffa dem mer, ok?
Han lade tidningen på bordet, drog ner henne I sitt knä, smekte hennes kind.
-Du. Du vet att jag inte vill vara arg på dig. Men du…du tvingar mig. Han smekte hennes nakna lår under morgonrocken. Hon nickade.
-Jag vet. Det kommer inte hända igen.
-Bra. Han lyfte upp henne från sitt knä, gav henne en smäll I baken.
-Iväg med dig då…jag lade lite kläder I tvätten. Behöver ha dom rena till lunch, ok?
Hon rodnade, skämdes.
-Jag älskar dig också, gumman. Du vet det, eller hur? Hon nickade igen. Hon tänkte att man inte alls kunde älska någon som man behandlade som han behandlade henne. Men hon sade inget. Hon ville att han skulle älska henne. Hon ville det så mycket att hon glömde bort sig själv. Och hon ville inte att han skulle gå. Så hon sade inget. Hon gjorde aldrig det, istället degraderades hon från kvinna till ingenting alls. Men han älskade henne, han sade det. Då gjorde det väl inget om man inte var någon…eller hur?
Man-flu...
Punkt
Bra grejjer
Saker jag gillar med att bo i hålan som gud inte bara glömde utan också sket fullständigt i när hon väl kom ihåg den;
-När man kommer på 21.20 att man är sugen på vin kan man gå till kiosken på hörnet och köpa det
-När man vid samma tillfälle nyss klivit ur duschen och är iklädd kockbyxor och fultröja gör det ingenting. Alla andra är ändå skitfula så man känner sig snarare över medel är nerklädd.
-Då man på vägen till kiosken möter en dam med knälånga, silvriga, helt paljettbeströdda cirkusbyxor blir man plötsligt inte bara över medel utan även skitsnygg.
-Jag köpte två flaskor vin för 9.98. Det är billigare än en cola-burk i sverige. Om man som jag väljer att inte räkna med valutakursen
-Om man ändå väljer att räkna, så är det i alla fall svinbilligt
-Punkt.
(Saker som dåliga; det faktum att alla är svinfula gör dessutom att det inte finns någon att ligga med)
Yes sir, I will boogie.
Med jämna mellanrum, nästan dagligen om jag ska vara ärlig, så får jag en massa mejl från min mamma. Det är oftast, nästan jämt, kedjebrev. Ibland är det roliga historier och sådant, men mest mejl som ska skickas vidare för att inte barnen I afrika ska dö eller något annat knäppt som jag inte kunde påverka med ett musklick även om jag ville. Nästan alltid, ja, alltid, varje gång skickar jag INTE vidare. De är roliga att läsa, men jag antar att jag är en av dom som aldrig får veta hur bra kompis jag är genom att räkna blombuketter jag får tillbaka, jag kommer aldrig få uppleva det där som jag väntat på så länge följande dag kl. 11.00 och ingen kommer ringa mig inom åtta minuter från och med nu. Jag kan leva med det. Det känns faktiskt helt okej. Men mamma, ta inte det här negativt, fortsätt skicka, för det är fan de enda mejl jag får förutom reklam och erbjudande om penisförlängning. Än så länge är jag varken I behov av Vetenskapens värld för endast 29.90:- eller större penis (Dock känner jag ett par stycken som är det, I behov av större penis alltså. Dessa mejl vidarebefordar jag alltid till dom. Det är mina egna små kedjebrev och mitt sätt att försöka göra världen till en bättre plats för kvinnan att leva på. Man kan nästan kalla det för mitt bidrag till feminismen)
Idag fick jag dock bästa skicka-vidare-mejlet från mamma någonsin. En artikel om Hur man ska bete sig som kvinna. Jag vet inte om hon precis insett att hon misslyckats totalt med att uppfostra mig till en lydig 50-talskvinna och vill försöka ta igen det med en brevkurs eller om det är ett tack-gode-jävlar-I-himlen-att-vi-inte-är-äldre-än-såhär-mejl. Jag tror på det senare. Jag hoppas på det. För jag tror tamefan att jag är en för gammal hund för att lära sitta.
Jag försökte infoga artikeln...det gick åt helvete. Det är för att jag är skitdålig på datorer. Möjligen det enda jag har gemensamt med kvinnor från...vilken årtionde det nu ska vara. Typ 30-talet. (Fel…det är tydligen tidigt 60-tal, insåg jag när jag läste noggrannare. Hujedamej, så nyligen.)
Istället gör jag något jag klarar av och skriver av textjävlen. För att ni ska förstå smaskigheten i alltet.
This is an actual extract from a sex education school textbook for girls in the early 60s in the UK.
When retiring to the bedroom prepare yourself for bed as promptly as possible. Whilst feminine hygiene is of the utmost importance, your tired husband does not want to queue for the bathroom, as he would have to do for his train. But remember to look your best when going to bed (menar dom full, kåt och villig??) . Try to achieve a look that Is welcoming, without being obvious. If you need to apply face-cream or hair-rollers wait until he is asleep as this can be shocking to a man to see last thing at night. (HAHAHAHA) When it comes to the possibility of intimate relations with your husband it is important to remember your marriage vows and in particular your commitment to obey him. (BD-fucking-SM)
If he feels that he needs to sleep immediately then so be it. In all things be led by your husbands wishes: do not pressure him in any way to stimulate intimacy. Should your husband suggest congress then agree humbly all the while being mindful that a mans satisfaction is more important than a woman’s. (Idioter…) When he reaches his moment of fulfilment a small moan from yourself is encouraging to him and quite sufficient to indicate any enjoyment you may have had. (…och får honom att tro att hregister an har större kuk än han faktiskt har…)
Should your husband suggest any of the more unusual practises (ANALSEX) be obedient and uncomplaining but any reluctance by remaining silent.(SILENT?? Försök själva hålla käften när du får något uppkört I röven!) It is likely that your husband will then fall promptly asleep (I would say MORE than likely) so adjust your clothing (betyder; leta reda på dina trosor som förmodligen ligger ihopknögglade mellan sängen och väggen), freshen up (betyder; torka sperman ur ansiktet) and apply your night-time face and hair-care products.
You may then set the alarm so that you can arise shortly before him in the morning. This will enable you to have his morning cup of tea ready when he awakens. (Du måste skoja! HAN ska upp och jobba och JAG måste kliva ur sängen?? Fetglöm!)
Jävligt utbildande, eller hur? Ta åt er, tjejer. Jag tror fan vi missat nåt…
(Ojoj, vad långt det blev…skitsamma…)
Saker jag tänker på...
Det finns även en svart plastlåda man ska ställa ut var tredje vecka. Den är för glas. Typ vinflaskor. Min kombo vägrar använda den och slänger allt glas i vanliga soptunnan. Han säger att han minsann inte vill visa våra grannar hur mycket vi dricker. Någonstans i slutet av december pekade jag ut på gatan och menade att allas svarta boxar var fulla. Han fnyste åt mig och mumlade att alla dricker sådär mycket runt jul. Våra låda är lika full varje vecka.
Så nej, vi sorterar varken kartonger eller glas. Vi är miljöbovar.
Navelknapp
Nu undrar jag bara; är det ironi att det hände i engelsktalande Skottland eller försöker någon säga mig något? Bellybutton. BELLY. BUTTON. Tufft.
Jag är en läskig stalker
Busiga Pops
Jodå, Pops ÄR en sköning. Idag skjutsade han hem både mig och Dimitri. Dimitri är också svensk och satt I bilen och drog en historia från dagen för mig på svenska. Otroligt otrevligt av oss att prata svenska när den tredje personen I bilen inte förstår ett ord. Jag känner igen det… Efter ett tag avbröt jag Dimitri och sade på engelska att vi inte borde prata svenska med ett litet skratt I rösten. Dimitri tittade på Pops.
-Are you upset? Sorry for talking Swedish…
-Yeah Im upset! Sade han med sin strumpa I munnen.
Dimitri gav honom en lätt skräckslagen blick.
-Menar du allvar? Är du upprörd på riktigt?
Pops rörde inte en min.
-Ja, jag menar allvar. Väldigt otrevligt av er att prata som om jag inte fanns.
Dimitri fick något av en rädd pojkes ansikte och klappade Pops på armen.
-Förlåt, förlåt Pops. Du ÄR ju här.
Jag satt I baksätet. Sade ingenting. Dimitri kunde gott prata oss ur den där… Dumt att uppröra snubben som kör oss hem. Jag tänkte att jag säkert kunde lägga hela skulden på honom. Man brukar komma undan med mer som tjej och om man drar till med lite extra urringning ibland. Säkert. Det blev tyst en stund. Dimitri såg konfunderad ut. Efter ett par minuter vände han sig till Pops igen.
-Men på riktigt. ÄR du arg?
Pops sade fortfarande ingenting.
-Ja, det är jag.
Hmm…tuff sits. Han stannade framför Dimitris hus.
-Tack Pops. Och förlåt…förlåt igen. Han bad om ursäkt som om det inte fanns någon morgondag. Jag knäppte av mig bältet och sade att jag kunde gå hem därifrån. Pops stoppade mig och sade att det var okej, att han skulle köra mig hem. Han stängde dörren. Sedan fnissade han som en busig fyraåring.
-Jag skojade bara. Jag är inte arg… Hihihi.
Jag skrattade. Högt. Han ÄR underbar!
-Jag gillar att driva med Dimitri. Han fnissade lite till.
-Han kan gott ha det.
Sedan skrattade vi lite till, jag och den busiga 60plussaren.
Han som väntar...
…han väntade fortfarande på den dagen. Väntade…och väntade. Han brukade stå I sitt fönster på sjätte våningen och se ut över parken som låg på andra sidan gatan. Han brukade följa någon av de små små människorna därnere med blicken och inbilla sig att det var Hon. Hon som skullle vara den som förde med sig glädjen in I hans liv igen. Han kunde stå så I timmar. Se en kvinna, låtsas att det var hennes blonda hår han skulle dra sina fingrar genom nästa morgon, att han skulle få kyssa henne godnatt, vakna upp med hennes varma kropp nära sin…att de skulle le mot varandra över morgonkaffet med varsin tidning I sin hand. Hon skulle resa sig, smeka en hårslinga från hans panna och kyssa hans kind och viska jag älskar dig I hans öra.
Han tyckte om att stå så. Han kunde låtsas I timmar. Sedan försvann hon ur hans synfält och han återgick till tänka på kvinnan som lämnade honom, som han inte kunde släppa taget om. Det var aldrig henne han såg I parken men det var hennes fel att han inte kunde gå därifrån. Hon kom aldrig tillbaka. Hon svarade inte på hans samtal och hans brev returnerades. Hon var en grå dimma nu… Hennes ansikte gick inte att minnas längre men han skulle alltid komma ihåg känslan av hennes händer mot sitt bröst, hennes läppar mot sin örsnibb, hennes andedräkt mot sin hals om nätterna. Hon var känslan han väntade på. Han behövde bara vänta…lite till.
