NothingButChaos

Vi har en jättegullig farbror på mitt jobb. Granddad. Eller Pops rätt och slätt. Han är en bit över 60 men ser ut att vara närmare 80. Han har inga tänder och pratar som om han har hela munnen full av våt strumpa. Han jobbar som kitchen porter och diskar våra pannor och sopar runt våra fötter. Det är en liten krutgubbe det där. Efter åtta månader här hör jag fortfarande inte ett ljud av vad han sager. Man får tolka vilt. Svinspännande. Man får ta en mening, lyssna efter ett eller två ord man förstår och gissa resten. Det är lite som en lek.

Idag skjutsade han hem mig efter jobbet. Han är snäll han. Egentligen tycker jag det är skitjobbigt att vara ensam med honom I bilen eftersom en normal konversation är omöjlig. Men han är snäll och man vill ju inte vara oartig. Att fråga vad han sager hela tiden verkar otrevligt så till slut sitter man där och nickar och ler och sager “mmm” och “aah”, fnissar lite med jämna mellanrum och hoppas man får det rätt. Pops äger löständer. När han använder dem hör man allt han sager. Tyvärr har han något emot sina tänder och vägrar använda dem. Ganska roligt, tycker jag, som tydligen är jävligt lättroad nuförtiden.

På vägen hem satt jag och beundrade kusten. Det är vackert där kvällstid med kvällssolen och horisonten och Ailsa Craig och allt det där…

-Its beautiful out there…sager jag och pekar. Han stoppar in sin våta strumpa I munnen.

-Mmm…lovely…lovely, lovely, lovely. Han gör så ofta. Upprepar samma ord om och om igen. Jag är tacksam för det. Det betyder att jag får mindre att tolka. Sedan får han för sig att dra någon historia för mig. Jag skulle återberätta den om jag hörde något. Det gjorde jag inte, men jag vet definitivt att den handlade om Ailsa Craig. Det hörde jag.

Sedan berättade han något om nypotatisen de odlar på fälten. Det var intressant.

Nästa gång ska jag se till att inte vara ensam I bilen. Alla andra verkar förstå det där strumpspråket fan så mycket bättre än jag.

Jahaja…han kom tillbaka. Min älskling, min bästis… Han lever. Han mår bra. Lite rosslig, men det är smällar man får ta. Får väl se hur länge han stannar den här gången. Oftast håller vi sams några dagar, sedan börjar han krångla. Det är alltid han som börjar dessutom. Alltid. Det kan ha lite att göra med att jag inte förstår mig på honom överhuvudtaget. Vi pratar inte riktigt samma språk. Oftast pratar han inte alls. Oftast hostar, spottar och fräser han. Och ja, det är alldeles uppenbart att datorer refereras till som “han”, för dummare får man fan leta efter. Kan omöjligt vara kvinnliga ting, datorer. Så det så!

 Och vi är lika dumma som älskar dom och gråter för att de försvinner en stund...

-Vad fan är det för jävla lek du leker?

Hon tittade på honom. Hon förstod inte. Vad menade han? Hon levde. Gjorde hon fel? Fanns det ett fel sätt att göra det på? Hon hade lärt sig att det var såhär det fungerade och hon anpassade sig efter det. Hon skapade sina egna förutsättningar I någon annans värld. Men han såg arg ut. Hans kinder hade blossat upp och fått den där röda färgen han alltid fick när han var arg. Så säkert ansåg han att det hon gjorde var fel. Men att gå från famn till famn var hennes val och det var hennes liv och hon lovade aldrig någon att stanna. Hon gav aldrig löften hon inte kunde hålla. Hon förstod faktiskt inte alls.

-Du kan inte hålla på och leka med människor såhär! Det är personer med känslor vi pratar om. Och du leker med dom som om det vore dina dockor. Du kan fan inte göra så!

Han slog näven hårt I väggen och hon ryggade tillbaka lite. Dockor? Inte hade hon väl behandlat någon så? Inte lekte hon med människors känslor heller… Hon var alltid ärlig, sade att hon var ute efter en natts värme och inget mer och om de kom tillbaka för mer gjorde hon alltid klart för dem att det inte var några känslor inblandade. De fick fan skylla sig själva om de kände sig lurade trots det. Det var då inte hennes fel att de inte klarade av det. Hon visste alltid vad hon skulle göra för att få sin vilja fram, vilka blickar som fick dem att lyssna, vilka ord som smekte deras ego bäst. Men hon ljög aldrig. Det ingick inte. Hon hade sina egna regler I spelet som männen skapat och de kunde inte hantera det. Det var inte hennes fel att männen inte kunde vinna sitt eget spel. Han drog fingrarna genom sitt hår och gick runt I en ring som en orolig hund. Han suckade.

-Förihelvete…förihelvete…

Hon närmade sig honom, tog hans hand, såg honom I ögonen och log.

-Raring, det är inte min lek. Det är din. Jag bestämmer bara reglerna.

Jag stannade I min säng till klockan tre idag. Det tyckte jag var en bra grej. Jag kommer inte tycka det är lika bra ikväll när jag måste sova tidigt för att jobba imorgon. Men helgen blir nog skitkul… Skitkul. Duschade, färgade håret, sedan kom sambon hem. Efter en hel dag på jobbet.

-Så…gick du ut idag?

-Nope, sov till tre.

Han svarade inte. Öppnade en öl och satte sig framför datorn. Det är så vi spenderar våra kvällar. Jävligt roligt.

Jag har börjat med en ny grej. Leva genom andra. Folk som faktiskt har något för sig. Det betyder att jag får höra allt det roliga, att jag får låtsas att jag har bra råd att komma med och att jag kan inbilla mig att det faktiskt händer något I mitt eget liv. Det är jättetillfredsställande. Jätte. Tack för det, vännen. Om du håller mig med ett låtsasliv så håller jag dig med uppmuntrande pep talk.

 
Jag måste tametusan ta tag i mig själv...

Jag undrar ofta vem som läser min blogg. Ofta skriver jag så mycket skit som kanske inte alla vill veta men jag tänker aldrig på det. Oftast skriver jag för mig. Inte för någon annan. Och då tänker jag inte på att censurera mig själv. Kanske borde jag det. Censurera mera. Men så få människor känner mig och jag vet inte…kanske vill jag dela med mig. Eller så kanske jag borde skriva dagbok istället för texter som är öppna för vem som helst. Det är lite som bakfylleångest. Berätta för mycket och ångra sig dagen efter. Skitsamma… Nu gör jag det igen…för mycket skit för människor jag kanske inte känner. Vilka är ni? Ni vet alldeles för väl vem jag är…

Egentligen har ni inte en jävla aning. Jag skulle aldrig öppna mig mer än jag vill. När jag är nykter…

Han sov. Det kunde hon höra på hans andetag. Djupa, tunga andetag. Han rörde oroligt på sig. Hon låg stilla och stirrade in I väggen. Klarvaken. Han kröp närmare, lade armen runt hennes midja, sina ben över hennes och tryckte sig så nära han kunde komma. Han sov fortfarande. Hon tog hans hand och suckade. Hon kunde känna hans andedräkt mot sin nacke, hans hjärtslag mot sin rygg. Så nära…och ändå kunde hon fortfarande känna kylan. Närheten var inte äkta, värmen var falsk. Det var två ensamma hjärtan som bestämt sig för att trösta varandra en stund. De gjorde det…ibland. När de behövde stänga ute det kalla och latsas att de hörde ihop med en annan människa. Man behöver det ibland…höra ihop. Höra att man är det vackraste som finns. Även om det är en lögn, inte på riktigt. Det är ett spel de spelar och de spelar det bra. De har gjort det länge nu. Reglerna är enkla; när mörkret faller på är de varandras och de enda I världen…när solen stiger är de som främlingar, eller bekanta som hälsar flyktigt på gatan. Hon smekte baksidan av hans hand med sin tumme, tog ett djupt andetag och suckade igen. Hon viskade älskling och tittade ut genom fönstret. Det var nästan ljust ute…gryning. Hon kunde höra fåglar därutanför, en ensam bil köra förbi… En ny dag hade börjat. Hon slöt sina ögon, tog hans hand från sin midja och kröp närmare väggen. Älskling…nu tilhör jag inte dig längre.

Alla mina vänner slutar röka. En efter en. I Sverige och I Skottland. Det irriterar mig litegrann. Vem fan ska man då frysa med utanför puben? Ska jag stå där själv med kalla tår, rosiga kinder och styva bröstvårtor? Nä, mina vänner, ni får allt at tag I era liv och plocka upp cancerpinnarna igen. Jag gillar inte det här alls. Det känns litegrann som att världsordningen är ur led när allt jag trodde på (alla rökare) slutar vara det. Speciellt Jesper. Det är konstigt. Han är liksom lite som urfadern av Rökning I mina ögon. Grundaren av Marlboro, skaparen av askkoppar, ledaren av rökhosta. Det var lite av en chock när han slutade. Jag grät en stund. Jag sörjde. Jag höll en liten ceremoni. Jag hoppas att det bara är en fas. Att han behöver gå igenom den som någon slags försenad tonårsrevolt. Jag håller tummarna som en orolig förälder för att det är över snart, de här dumheterna. Jag känner mig så ensam där I rökrutan. Jag kommer vara den enda som behöver andningshjälp när vi sitter där på ålderdomshemmet. Och jag kommer fortfarande känna mig ensam.

...och i mitt huvud är det alldeles dimmigt...

-Och vad ska du göra imorgon då? frågar han nöjt strax innan vi går och lägger oss. Det roar honom att jag hatar att jag är ledig I fyra dagar.

-Mja…sova..och städa huset kanske. Han flinar åt mig.

-Dagen efter det då?

-Mja…sova…och städa huset kanske. Han flinar igen.

-Onsdag och torsdag då?

Jag funderar…

-Mja…förmodligen sova…och kanske städa lite till. Och eventuellt…men bara kanske tar jag mig till postkontoret på torsdag för att skicka iväg de där breven till bossen. Men det är bara kanske.

Han flinar fortfarande.

-Eller så tar vi breven och bränner dom och så filmar vi det med min mobil, sager han. För det är sådant han sager. Jag tittar på honom.

-Mmm…kanske. Men med tanke på att det är hans hus vi bor I kanske det inte vore så bra.

-Varför inte?

-Hmm…ja, jag är då inte skitsugen på att sova utomhus. Är du?

-Nääee…

Det roar mig att han jobbar I mitt kök I fyra dagar när jag är ledig. Han hatar att vara där. In your face!

Så…eftersom jag tre gånger på raken sagt att jag ska städa huset var det faktiskt planen. Jag har än så länge torkat av bänkarna I köket. Det är progress. Jag minns även att jag sade att jag förmodligen skulle sova när han kommer hem vid fem så det gick bra att komma upp med frukost då. Jag överväger att gå tillbaka till min säng och skita I att städa. Har inte bestämt mig än.




Jag skiter i det. För det är sådant jag gör.

De stod tysta en stund. Bredvid varandra. Hon tittade ner I marken, skrapade lite med foten mot asfalten och puttade bort en liten sten med tårna. Han såg ut I mörkret. Stirrade på ingenting. Som om det skulle göra det lättare. Som om svaret fanns därute I natten. Hon tog ett djupt andetag, sökte efter hans blick och fångade den.

-Du…

-Mmm… han var nervös.

-Har du en cigg?

-Nää….har slutat.

-Jag med… hon tuggade sakta på sin underläpp. Han suckade. Letade I sin ficka och drog fram ett paket röda Marlboro. Han gav en till henne och tog en själv.

-Skitsamma, sade han och tände cigaretten.

Djupa andetag och långa virvlar av grå rök sökte sig fram mellan deras läppar och ut I mörkret. Det blev tyst igen. En tjock tystnad som ingenting verkade kunna bryta sig igenom. Hon famlade efter hans hand och smekte den lätt. Han knöt sina fingrar, drog sig undan lite… Hon suckade igen. Två hjärtan syntes banka så hårt att det syntes på utsidan. Var kom nervositeten ifrån? När blev det så…?

-Du… sade hon igen.

-Ja…?

-Kommer du sakna mig?

Han vred på sig. Hon visste att han var obekväm. Han blundade, suckade igen. Tunga suckar. Han var trött.

-Mmm…visst. Jag kommer sakna dig.

Hon såg ner I marken, släppte resterna av sin cigarett och mosade den med undersidan av sin sko. Länge stod hon så. Koncentrerade sig på att skrapa in tobaken I sprickorna I asfalten. Sedan lyfte hon blicken igen, drog jackan hårdare runt sig…det var kallt.

-Jag kommer sakna Oss.

Sedan gick hon. Han stod kvar. Hon hoppades att han tittade efter henne men vågade inte vända sig om för att se efter. Han kastade sin fortfarande glödande cigarett I gräset bredvid sig. Satte sig ner. Hon gick. Och han vägrade se henne gå.