Det är lätt att falla.
Det är lätt att falla. Allt som krävs är ett snedsteg, en grop i marken eller en liten knuff.
Man behöver bara tappa balansen och följa tyngdlagen.
Sedan ligger man där. Fallen, tappad, slagen...nere...
Det är lätt att falla. Det är ett helvete att ta sig upp igen.
Slagen av livet, tappad i mörkret och fallen i djupa, djupa hål i marken som man aldrig tar sig upp ur.
Man kan förbereda sig på fallet. Linda in sig i bomull, öppna ögonen och försöka undvika fallgropar.
Men ofta bestämmer livet, inte du. Ofta faller man när man minst anar det, när man trodde man var säker och i en grop man aldrig trodde kunde finnas där.
Livet bränner din bomull, förblindar dina ögon och gräver hela tiden gropar framför dina fötter.
Då är det bara att falla. Låta sig sköljas med ner i mörka gropar, djupa hål och hisnande avgrunder.
Men det är ett helvete att falla. För det är svårt att komma upp igen.
Men upp kommer man. Om man måste. Om man har viljan och styrkan.
