NothingButChaos

Jorå, jag dog nästan lite idag. Eller åtminstone kändes det så. Fick akut ont i magen under maten och insåg att jag kanske borde äta långsammare. Men det ondaonda gick inte över och flyttade sig till bröstet ( helt säkert hjärttat) och lungan, och en stund fick jag nog nästan en hjärtinfarkt. Bergsäkert. Gick bara runt och väntade på att det skulle börja stråla ut i armen som det gör på gamla gubbar på film. Men strålarna kom inte...och inte infarkten eller ambulansen heller. Och det onda gick över efter en timma eller så... Jösses, vad dramatisk jag är! Men det kunde ha varit....  Dessutom var sympatinivån väldigt låg bland kollegorna. Kocken och chefen tittade lite på mig, frågade hur jag mådde egentligen och rådde mig att gå hem och lägga mig. GÅ HEM OCH LÄGGA MIG?? MED EN HJÄRTINFARKt?? DÅ DÖÖÖÖR MAN JUH!!! Men som sagt...det försvann...och de var lite omtänksamma i alla fall.

Bästa kommentaren kom från chefen när det ondaondaste hade försvunnit och någon av mina vanliga, spydiga kommentarer hoppade ur munnen på mig av gammal vana.
 "Du mår lite bättre nu va?" sa han.
 "Jodå..." sa jag.
"Tänkte nästan det. Det märks på din attityd"

Hahaha!!! Oooonda Jennie. :D

Var glad för det, sa jag. Min attityd är ett friskhetstecken.