Du går ner...
...och jag säger inte emot. Tänker sluta säga emot, för det gör mig inte lyckligare. Jag har en massa att säga tycka, tänka, göra men jag väljer mina tillfällen. För när du gör det du gör gör det mig inte lyckligare att hindra dig. Jag lutar mig tillbaka och låter resten av världen fortsätta förbi utan mina inlägg, utan mig, mina åsikter, mitt tjat. Världen ser lycklig ut, ganska avslappnad och jag låter dig göra det du gör för det du gör det gör du bra. Och jag mår inte dåligt, men det känns som deja vu. Det känns som jag har varit här förr och den gången gick jag vilse. Tänker inte gå vilse igen, men det känns som jag tappat bort min karta och glaset på kompassen är sprucket. Men jag låter dig göra det du gör, för jag får hitta hem på egen hand. Det har jag gjort förr. Det tar en stund och hjärnan är rörig och hjärtat vilset, men hem kommer jag alltid och då kanske du har slutat göra det du gör, så jag kan sätta mig ner och läka igen, som jag alltid gör.
Men jag säger inte emot, för det gör mig fan inte lyckligare. Att säga ja är enkelt och ger en stund av vila, för det du gör det gör du bra så du får fortsätta tills nån annan vill ha det du gör. Sedan kan jag sätta mig ner.. andas... vila... läka. Sedan hoppar jag på en ny, likadan karusell och går vilse en tredje gång. För det är det jag gör. Och det gör jag jävligt bra.
Mina påhitt är mina, det onda är mitt, hemligheterna är mina och stigen jag inte kan hitta är någon annans men jag följer den ändå.
