NothingButChaos

Jag har funderat på en sak. Mest på oss och vår moral. Med oss menar jag främst vi i Sverige...och kanske allra mest restaurangare. Såhär; svenskar är generellt attraktiv arbetskraft utomlands för att vi är kända för att vara lojala, jobba hårt och ha moral och sånt... Och det låter väl fint. Jättebra att ha det lättare om man vill skaffa jobb utomlands. Vi har även hög moral på hemmaplan. Vi restaurangare alltså. Vi jobbar alltid, sjukanmäler oss aldrig, ställer upp trots långa, konstiga pass, hög feber eller en stukad häl. Moral! Till och med vår egen hotellkedja har genom en unersökning konstaterat att Hotell&Restaurangare har en väldigt låg siffra när det gäller sjukanmälningar. Hög moral! Jeijei... När jag gått runt och funderat lite på det här en stund och varit ganska nöjd med att vara både svensk och restaurangare kom jag på en annan sak med moral. Vi jobbar i ett yrke där alla kockar har legat med varenda servitris, där bartendern har satt på en sådär 80% av de kvinnliga gästerna, där receptionisten är far till alla barnen och fredagsfikat utspelar sig på Sesam eftersom alla legat med samma personer den senaste veckan och ingen ingen ingen trodde att klamydia drabbade någon utom alla andra. Det låter väl inte som jättehög moral va? Det låter som jättelåg moral. När alla tjejer har förvandlats till killar och tycker att det ultimata förhållandet stavas One-Night-Stand och alla killar inte bryr sig längre om vems syster, bästa kompis eller flickvän han ligger med...borde vi oroa oss för vår moral då?

Jag tänkte såhär; om vi å ena sidan har jättehög moral, men å andra sidan ingen alls... Kallas det dubbelmoral då? För det kan det ju inte göra om man bara har en moral. Enkelmoral? Fnurrigt hörrni...

Vi kan ju trösta oss med att den lilla moralen vi har är den som kommer ta oss längst i våra karriärer. Den moralen som inte finns alls kommer förmodligen bara leda till könsvårtor...