När jag blir stor ska jag bli chef...
...och bestämma mina egna arbetstider. Det vore finemang.
Man skulle kunna säga att jag är en gnutta bakfull idag. Alltså...man skulle kunna säga det. Men det säger jag inte, för det är bara fjortisar som skyltar för omvärlden med hur fulla de var igår. Och det är jag inte. Fjorton alltså. Men man skulle kunna säga att det dracks en hel del rödvin på invigningen av Bistro och man skulle kunna säga att vägen hem var ganska dimmig. Men det var trevligt, det har jag stenkoll på.
Man skulle kunna säga att jag är en gnutta bakfull idag. Alltså...man skulle kunna säga det. Men det säger jag inte, för det är bara fjortisar som skyltar för omvärlden med hur fulla de var igår. Och det är jag inte. Fjorton alltså. Men man skulle kunna säga att det dracks en hel del rödvin på invigningen av Bistro och man skulle kunna säga att vägen hem var ganska dimmig. Men det var trevligt, det har jag stenkoll på.
(Jag har en klocka på min blogg. Den har min syster satt dit, för jag kan inte sånt tekniskt dravel. Klockan går fel. Det är för att förvirra alla folk och inte alls för att jag inte vet hur man ställer den.)
Jag var aldrig här. Hähähä....snurr.
Efter en stund på soffan imorse med lite gnyende och värk i diverse lemmar och organ ramlade jag hem till mamma. Köpte frukost på vägen. Kändes som det var en vecka sedan jag åt. Det är inte wow. Det är inte ens ok. "Frukost är dagens viktigaste mål" Blablabla... Sak samma... Min mamma undrar ibland varför jag gör såhär mot mig själv, varför jag inte kan planera vindrickandet till dagar då jag är ledig dagen efter. Min mamma är för gammal för att fatta att jag har ju ingen som helst bestämmanderätt över Bistros invigning. Det bestämmer ju Nicklas... Så då är det bara att infinna sig och inte spotta i några glas och hamna i samma åldersgrupp som min mamma och gå in i dimman och komma ut på andra sidan med ett blåmärke och ett svagt minne av snö och rufsigt hår och smink i hela ansiktet och en andedräkt som skulle kunna döda en alligator och skrynkliga kläder och borttappade grejer och.....jaojao, ni fattar. Ni som var där, ni vet. Ni såg!
Jag säger alltid att jag ska bli som min mamma när jag blir stor. Oh my *** vad jag är nära! Det svider...
Efter en stund på soffan imorse med lite gnyende och värk i diverse lemmar och organ ramlade jag hem till mamma. Köpte frukost på vägen. Kändes som det var en vecka sedan jag åt. Det är inte wow. Det är inte ens ok. "Frukost är dagens viktigaste mål" Blablabla... Sak samma... Min mamma undrar ibland varför jag gör såhär mot mig själv, varför jag inte kan planera vindrickandet till dagar då jag är ledig dagen efter. Min mamma är för gammal för att fatta att jag har ju ingen som helst bestämmanderätt över Bistros invigning. Det bestämmer ju Nicklas... Så då är det bara att infinna sig och inte spotta i några glas och hamna i samma åldersgrupp som min mamma och gå in i dimman och komma ut på andra sidan med ett blåmärke och ett svagt minne av snö och rufsigt hår och smink i hela ansiktet och en andedräkt som skulle kunna döda en alligator och skrynkliga kläder och borttappade grejer och.....jaojao, ni fattar. Ni som var där, ni vet. Ni såg!
Jag säger alltid att jag ska bli som min mamma när jag blir stor. Oh my *** vad jag är nära! Det svider...
Hahahaha! Jag är också förlöst nu!
Kommentarer
Trackback
