NothingButChaos

Någonstans i mitt inte jättelånga vuxna liv vände det ganska drastiskt. Jag gick från att vara ganska-mycket-deltids-eller-mer-arbetslös till att jobba tamefasen vareviga dag. Inte för att jag klagar, det säger damerna på jobbet att jag inte får. Damerna säger att jag ska vara glad att jag har ett jobb. Glad. Det är jag. Jag är glad...eller nöjd kanske. Whatever. Men grejen är att man kan väl fan inte gå runt och vara tacksam hela dagarna för att man har ett jobb när man egentligen är så trött att en liten tupplur i den 22 minusgradiga frysen till och med låter ganska lockande. Eller när fötterna värker, eller ryggen, eller när kollegorna också springer som dårar och ingen är så jävla tacksam just för tillfället. Men tro mig, jag ÄR glad för att jag har ett jobb. Jag älskar mitt jobb, branschen, det mesta med det liksom... Men gå runt och  vara tacksam och falla på knä inför de som anställde mig? Nja...kanske inte. Jag har jobbat mig till mitt jobb... Tack så mycket!

Heldag med Sandra igår. Jobabde lunch ihop och det där glaset vin hemma hos henne blev visst...eh...tre flaskor. Fine, alla vet att ett glas aldrig betyder ett glas, men tre flaskor?? Otippat... Men trevligt.

Nepps, duscha fort som fan, kleta på nytt ansikt, fast hälften ligger hemma hos sandra och rusa iväg till mitt jobb. Jag är så jävla tacksam...suck...

Mitt är mitt och ditt är ditt. Mitt är oftast bättre så vad fan ska jag med ditt till??!!