NothingButChaos

För någonstans under all den här bråten, skräpet, smutsen måste väl våra riktiga liv finnas? Det som är på riktigt som inte är fullt av skit, struntprat, smågrejer, petitesser "fy-fan-vad-det-alltid-är-mest-synd-om-mig-skiter-väl-i-dig-SE-MIG-ÄLSKA-MIG-annars-är-du-dum-dum-dum" Vafan är det som händer liksom? Ibland känns det som om alla satt i en enda stor jävla sandlåda och bara kastade geggamojja på varandra. Helt sjukt. Men jag tar min spade och istället för att blanda sanden med vatten försöker jag gräva mig neråt, för om det nu inte bor kineser där på andra sidan sandlådan som mormor sade, så kanske, kanske någon har gömt våra riktiga liv där. Liv där ålder inte bara är en siffra, utan även en liten påminnelse om att man kanske skulle sluta bete sig som ett dumt, litet barn.

Okej, ha det så roligt om dagarna går fortare av det! Fortsätt gärna om det känns som ni lever i en såpa och ni mår bättre av det. Jag drar mig ur nu. NU.

Jag var kanske aldrig inne, men inblandad blir man lik förbannat. Jag är ute nu. Utblandad så att säga...