Jag hade mitt hjärta på utsidan
Jag fick ett förstoringsglas en gång. Först tittade jag på allt möjligt i det. Pyttesmå nålar, myrorna som sprang runt på stigen, de jättesmå linjerna i min hand och så försökte jag räkna ögonfransarna på min systers ena öga. Allt var så....stort. Jag lärde mig massor och plötsligt visste jag hur ofta myrorna åt, hur långa nålarna var egentligen, var linjerna i min hand slutade och ögonfransarna...ögonfransarna orkade jag aldrig räkna, men de var många...
Jag fick ett förstoringsglas en gång. Det var ungefär samtidigt som mitt hjärta låg utanpå kroppen. Det var lite läskigt, för allt blev så tydligt. Jag tittade på det i mitt förstoringsglas och såg ett litet, litet ärr och tänkte att det måste vara gammalt för jag kan inte minnas när jag fick det. Sedan såg jag ett till...och ännu ett och ett till och ett till...och så kom jag på de uppstår ju hela tiden, de små ärren... Jag lärde mig inte så mycket och jag kunde inte räkna ärren, men jag kom ihåg hur de uppstått och mindes att jag överlevt varenda ett.
Jag har gömt mitt hjärta på insidan igen. Men nu vet jag...för jag har sett...att det är fullt av små små ärr. Men det ska nog vara så...det gör ingenting, det är nog meningen. Det fungerar som det ska i alla fall...varje dag...för det har jag känt...
