Du har ett slags desperation i ditt skratt
Du har ett slags desperation i ditt skratt. Du försöker le men jag ser att din mungipa är spänd och att du anstränger dig för mycket. Du pratar alldeles för högt och fort och jag förstår att du läser innantill. Det är som om du inte riktigt vet hur du ska bete dig i den här världen, som om du mottog min inbjudan med glädje, men inte vet vad du ska göra med den. Det är som om du blir förvirrad av att känna dig vilse i min värld, du är inte van vid det. Du har ett slags desperation i ditt skratt. Jag vet att det är för att du försöker för mycket. Ditt huvud följer inte riktigt med ditt hjärta och det...det...sprakar..som vid en kortslutning ungefär. Jag ser att det snurrar bakom dina ögon. Jag ser att ögonen försöker glittra, att de tar in de gamla intryck och försöker känna igen. Men jag ser...jag ser allt. Jag ser att de känner igen sakerna, men sakerna är flyttade och står på nya platser och då...då följer du inte riktigt med. Men jag...jag förstår. Jag förstod när jag lade inbjudan på posten att du skulle klä upp dig i dina bästa kläder, du skulle kamma håret och använda din finaste parfym. Jag förstod att det var en fest du ville gå på. Vad jag inte riktigt tänkte på var att du inte kände någon annan. Jag tänkte inte riktigt på att du skulle vara...ensam. Ensam i den nya världen där allt du kände igen var stjärndammet. Stjärndammet och sakerna som stod på nya platser. Men vet du vad...jag brydde mig inte så mycket om det. Jag ville ha dig där...på festen. Men vet du...du har ett slags desperation i ditt skratt och det är ett skratt jag känner igen och det enda som är nytt är desperationen. Den är gratis...
Vet du...jag har inte fest så ofta...du kan skära ner på oron nu...du kan sätta tillbaka glittret i dina ögon.
Vet du...jag har inte fest så ofta...du kan skära ner på oron nu...du kan sätta tillbaka glittret i dina ögon.
Kommentarer
Trackback
