NothingButChaos

Jag laser en random blogg i webbdimman. Jag tycker den ar vacker. Den innehaller langa ord som jag har glomt bort hur man anvander. Jag anvander inte spraket tillrackligt ofta langre och hans ord skar rakt in i mitt hjarta. Det ar inte som poesi, det ar vardagsord men anda. Jag blir avundsjuk och vill ocksa minnas hur man skriver sa. Jag kunde det en gang. Innan jag lamnade mitt gra, trista, vackra Tuna. Nu anvander jag bara engelsk slang. Kan inte ens anvanda de langa vackra orden pa engelska. Jag forkortar. Jag ar lat. Jag skaffar dialekt och jag skams lite. Inte kan man val bara glomma, hur man anvander sitt sprak, kan man det? Han skriver ord som periferi, moralisering, romantisering och melodiost. Ord som kan fa en vardagsgra blogg att lyfta lite fran skarmen, att sta ut. Det blir lite vackrare att lasa da. Man blir lite glad, kanner sig djup, som om man just tagit sig igenom ett kapitel av Strindberg och inte en sida av en blogg pa en dimmig internetsida. Men det ar vackert, det ar till och med lite inspirerande. Jag kanner plotsligt for att ga ner pa stan, kopa mig en fjaderpenna och en flaska black. Overraskande nog vill jag kalligrafera. Skriva snirkliga vackra ord pa raspigt brunt papper. Sa kanner jag. Nar jag laser fina ord. Kan tankas att manga av er kanner for att sparra in mig, slanga bort nyckeln och i resterande tid av vara liv sta pa andra sidan gallret och skratta at mig. Ma sa vara. Men var och en blir salig pa sin egen tro och jag ma vara knapp, men min lycka, den ar ganska billig och kostar inte mer an...ett ord. En sekund av en annan manniskas tid. Jag tror pa vackra ord. Minsann.

...och min lycka, den kostar inte mer an en sekund i din periferi...