NothingButChaos

Ännu en dag med gemenskap, diskussioner, hur ska vi gå vidare...vad händer med oss nu? Vart ska vi gå, hur håller vi ihop, hur håller vi oss över ytan? Grejen är att vi håller ihop, vi går vidare, vi håller oss över ytan. Varför? För att det finns fan inget alternativ. Vi gör det för att vi kan, för att vi vill, för att vi inte låter oss trampas på. De som tog våran träffpunkt, våra jobb och vårat andra hem ifrån oss gjorde samtidigt så att vi även denna gången kom närmare varandra. Vi kanske inte har lokalerna, men v har människorna, och det är de som är hjärtat i alltihopa. Vi får inte glömma att vi är modigare än de är, vi har minnena kvar och de försvinner aldrig, att vi aldrig mer får gå på samma golv igen kan tamefan inte få bryta ner oss.

Man blir så jävla utmattad av det här...dagarna blir långa, men ingen klagar....Hur skulle man kunna det?

Rent personligt så stör det mig som fan att inte ha någon sysselsättning, att mina rutiner brändes ner och att mina cd-skivor ligger kvar i köket.