NothingButChaos

...så jävla illa. Snart halv fyra och har fortfarande inte somnat om. Tänk om jag bara kunde ha fortsatt sova, tänk om jag någon gång kunde somna normalt och sova en hel natt. Vampyr...

Det är så mörkt ute...när jag tittar ut syns knappt några lampor, ofta är det ett ogenomträngligt mörker utanför mitt fönster, om man inte lyfter på huvudet och tittar längre bort mot stan. Det är vid den här tiden jag mår bäst...även om jag hade velat sova, orkar inte jobba längre om jag är vaken hela jävla nätterna. Kroppen säger tamefan ifrån och någon gång måste man väl lära sig lyssna på den...

Jag tänkte och tänkte och tänkte att det blir likadant varje gång. Jag tänkte att det skulle vara annorlunda men jag känner mig själv och jag vet...historien upprepar sig om och om och om igen och jag kan redan slutet för jag har läst boken förr, så många gånger...spänningen är borta men såren är desamma och ärren går inte att dölja men tro mig jag försöker. Jag gömmer dem bakom höga klackar och svarta tröjor och en halsduk från förra vintern och under ett paraply som är lite trasigt i ena hörnet och bakom färgglada frisyrer och i mitt hem som ingen kommer in i utan nyckel. Jag gömmer mina ärr i en ask på en hylla. Jag öppnar locket ibland och blir lika förbannad varje gång...

Jag kom...jag såg...jag gick..du gick...