Jag vill vara jävligt rolig
Ibland önskar jag att jag var roligare. Sådär skitrolig så att folk förundras över ens finurlighet och kvicka hjärna. Jag tror att man kommer undan med mycket mer skit om man är rolig. Eventuellt skulle jag slippa gå omvägar på stan efter varenda fylla för att undvika att träffa på folk som sett mig ute. Då skulle de komma ihåg att jag är skitrolig istället för att jag snubblade runt på gatan och inte hittade hem. Det vore fan skitbra! Jag skulle kunna vara sådör brutalt ärlig som jag bruka vara utan att folk skulle tycka att jag var elak, för de skulle komma ihåg skämtet jag drog och inte att jag sade att de hade skitfula skor eller att den rosa tröjan borde doneras till blinda hundar att sova på. Jag önskar fan att jag var rolig, skitrolig.
Ibland önskar jag att jag var roligare. Sådär skitrolig så att folk förundras över ens finurlighet och kvicka hjärna.
Okej, nu är jag realist och inser att jag inte riktigt är så rolig. Alternativet är att vara vuxen och ta konsekvenserna av det man gör. Det är inte alls lika skojigt, men det är förmodligen karaktärsdanande och faktum är att jag uppskattar karaktär nästan lite mer än humor. Så det gör inget...men ibland...ibland önskar jag...
Plötsligt händer det...
(Jag kan ju meddela att alldeles nyligen tyckte i alla fall min lillayster att jag var världens roligaste när jag halkade på hemvägen och rasade i backen. Det gjorde lite ont men hon skrattade så hon fick ont i magen och nästan kissade på sig, påstod hon. Gubben vi mötte såg också road ut, så jag antar att jag har gjort mitt för idag.)
