NothingButChaos

Jag läste i någons blogg för ett tag sen att hans blogg var så omtyckt för att han lyckades vara rolig utan att vara elak mot andra människor. Jaha? Det låter väl kanske bra i teorin...men vafan?! Mitt högsta nöje är ju att irritera mig på folk! Det betyder inte att jag är elak mot dem på riktigt eller går runt och spottar på gamla tanter eller knuffar småflickor ut i gatan. Det betyder bara att jag blir jävligt road av sarkasm, ironi och bitska kommentarer. Rakhet, sköna åsikter och folk som inte tippar på tå av rädsla för att skaffa sig ovänner gör mig lycklig. Jag förespråkar inte att vara en hemsk männisa, jag är en alldeles fabulösisk människa. Men på min blogg...på min blogg får jag tamefan skriva vad jag vill. Jag misstänker att om det vore så hemskt av mig att driva med folk som är patetiska så skulle jag få många många fler missnöjda kommentarer. Det har jag inte fått... Kan vara så att jag inte ens får några positiva kommentarer, men jag är övertygad om att det beror på att folk inte är skrivkunniga... Jag har även märkt att det roar folk att jag viker ut mina egna små snedsteg emellanåt. Det betyder ju fan att jag är elak mot mig själv? Eller? Nä...det roar mig också...Jag bjuder på det. Det är gratis. Det är kärlek. Kärlek är gratis.

I wish I was a punkrocker with flowers in my hair...

(Varför skulle jag vilja ha blommor i håret förresten?? Aja...låt det stå.)

...men det gör inget...för de är så...slurp...goda.