Stjärndamm
Har suttit och glott på den vita skärmen i tjugo minuter nu. Orkar inte ta tag i mig själv. Jävla lång helg.
Fredagen flöt förbi under intagande av en massa vin. Satt hemma nästan hela kvällen. Emellanåt snackade vi lite skit om folk. Det var kul. Det är inte så tragiskt att det bara är vi kvar, tycker vi klarar oss ganska bra ändå. Det allra bästaste är tamesjutton att vi har så otroligt höga tankar om oss själva. Grymt bra! Ni skulle se så vi glänser, vi är stjärnor.
Och du, hjärtat, du är också en stjärna...en stjärna, stjärna...du glänser. Jag kunde nästan se lite stjärndamm från förr glittra på din ena axel och jag log. Jag kände igen det så väl...
På något sätt hamnade vi på time out. Därifrån har jag lite minnesluckor. Men det gör inget... Jag kommer ihåg att jag tog ett mycket moget beslut och gick hem ensam, trots ivriga påtryckningar från yttre krafter med erbjudanden om serietittande mitt i natten och allt vad det var. Hans hängivenhet lyckades inte riktigt kompensera hur full han var. Var ganska nöjd det valet när jag vaknade på lördagen. Vad jag inte skrattade lika högt åt var att jag hade lovat att jobba. Jag ERBJÖD mig att börja jobba klockan nio en lördagmorgon. Jävla idioti! Detta erbjudande lade jag dessutom fram efter två flaskor vin. Hur fan....fan... I fortsättningen förutsätter jag att ingen arbetsgivare tar mig på allvar när jag druckit alkohol. Okej?! I vilket fall som helst tog jag mig i alla fall upp och släpade mig igenom ett tolv-timmarspass. NÖJD!
Och du, hjärtat, vi gjorde det jävligt bra...
