NothingButChaos

Ni vet hur alla de stora konstnärerna alltid inspireras av stora känslor. Alla de största verken är gjorda när konstnären var himlastormande föräskad, djupt deprimerad eller riktigt jävla förbannad. Det krävs liksom lite känsla när magi ska skapas. Det krävs en musa, lite mojo, så att säga... Jag har tappat min inspiration. Mitt största konstverk (ja, min blogg) är döende nu när jag inte har något att irritera mig på längre. Jag skapar ur irritation. Så är det. Har jag kommit på. Jag är en musa-lös konstnär utan Statt. Fanfanfan...

Alfred...var är du...?

Jag tänkte att jag skulle dricka sprit idag, ivrigt påhejad av min mamma, som tydligen blir automatiskt vin- och spritsugen så fort solen tittar fram (Borde detta oroa mig? Borde jag hålla ett vakande öga över min mor? Borde jag supa MED henne kanske så kan jag samtidigt hålla koll?? Ojojoj...)  Lurad...mamma satte just på kaffe.

Jag förfaller dessutom. När jag inte har någonstans att a vägen skiter jag litegrann i hur jag ser ut. Okej att jag aldrig någonsin brytt mig speciellt mycket om vad som är inne eller modernt eller vad andra tycker är snyggt, men jag brukar åtminstone kamma håret, rulla på lite mascara och ah hela och rena kläder. Nu ser jag ut precis som jag gorde när jag rullade ur sängen imorse. Fast jag har klätt på mig... Statt hade tydligen källan till hela min varelse. Jag är bränd. Så bränd. Ser lite rufsig ut måste jag säga...