Jag tyckte att min dator gick alldeles för långsamt. Jag tyckte att den betedde sig fruktansvärt illa och bestämde mig för att leka tekniker. Hittade en sån där steg-för-steg-artikel i expressen för att få snabbare dator. Det gick otroligt bra. Om man med bra menar att datorn slutade fungera och att alla mina nätverksanslutningar försvann. Jättebra... Jösses vad stolt jag blev. Har spenderat det senaste dygnet med att försöka med återställningspunkter och systemåterställningar och ångra-knappar och konfigurationer och allt vad det heter. Det gick fortfarande skitdåligt och inget internet fungerade. Avreagerade mig lite i telefon med mamma som sade att det kanske var läge att ringa supporten.
Vaddå ringa supporten? Vad ska dem göra åt att jag pajat datorn? Nej, såklart jag inte skulle ringa supporten. För det fungerar mycket snabbare om jag istället sitter framför datorn och gnäller och hotar den med att kasta ut den från balkongen. Jättemycket snabbare...verkligen.
Till slut svalde jag min stolthet, kröp till korset och plockade upp telefonen.
Hej, antingen har jag pajat min dator och måste kasta ut den eller så kanske,, eventuellt, möjligtvis du kan säga vad fan jag har gjort?? Killen skrattade lite åt mig och lät lite förvånad när jag sade att alla anslutningar var försvunna, putsväck. Det kanske inte är så vanligt att lyckas med det...jag är duktig jag. Sedan skrattade han lite till och sade åt mig att testa att avinstallera mitt mobila bredband och installera det igen. Det lät ju enket. Så dumt... Som något en tre-åring borde ha kommit på. En tre-åring....men inte jag. För jag är ett tekniskt missfoster.
Kan ju meddela att det funkade...uppenbarligen. Suck...måste nog gifta mig med en supportkille...
När allting går emot en är det fan okej att sväla sin stolthet och erkänna att man inte har mer skills än en tre-åring.
