NothingButChaos

När jag var liten väntade jag ofta vid brevlådan. Det kunde vara ett brev från någon brevkompis hur mår du, jag mår bra, en prenumeration på en serietidning, vykort från mormor. Oavsett vad så var det alltid roligt att få post när man var liten. Nu är det inte lika roligt längre. Nu är det tamefan bara reklam, räkningar och påhopp. I det stora hela har jag slutat vänta vid brevlådan. Ingen post är bra post, brukar min mamma säga och det är tamesjutton alldeles riktigt. Förutom nu... Nu har jag väntat i två veckor på anställningspapprena från Skottland och jag håller på att bli knäpp. Jag står där vid brevlådan och stirrar på den, försöker telepatera dit ett brev, men det kommer inget. I tre dagar har det inte ens kommit reklam. Min rutiga dörrmatta har varit alldeles alldeles tom.

Bara så ni vet, kommer det inget brev snart stannar jag hemma och jag förväntar mig att jag får bo hos var och en av er! Jag har sagt upp lägenheten, adressändrat, sagt upp min hemförsäkring... Kommer inte det där brevet snart är jag i alla fall snart hela borta från det svenska systemet, så jag behöver ett nytt, registrerat hem. Har till och med sagt upp tv-licensen. Det är stort!

Stannar hemma med Antonio imorgon. Sugen på att skippa lördagkvällen, festandet, vindrickandet och göra mig sällskap? Bara att höra av sig! Eventuellt sitter vi i nån park...så vin kan det ju drickas ändå i värsta fall...

Jag tänkte på en sak...hur fan ska du klara dig utan mig?