NothingButChaos

Jag har funderat lite pa det har med vanner... Kan man ha for manga? Vem ar vard att kallas for en van? Nar slutar man vara vanner, nar kan man inte forlata langre och nar slutar vanner vara viktiga?

Pa statt kallade alla varandra for vanner. Egentligen tyckte nog inte halften om varandra, egentligen, men vi umgicks som man gor i den branschen, oftast hade vi fruktansvart roligt ihop, blev alldeles for fulla och var alldeles for olika. Men kul var det... Efter att jag flyttade har jag funderat pa vem jag saknar, vilka var mina vanner...pa riktigt, vilka ser jag fram emot att se igen? Djupt, eller hur? Det kommer sluta med att jag gor som forr, skrattar med alla, dricker for mycket och de som haller kaften om det dagen efter kommer jag kalla en bra van.

Camilla, saklart, som har kant mig langre an nagon annan. Jag har uppenbarligen inte vanner sedan barndomen som alla andra, men hon har atminstone kant mig i...hmm...ah herregud, nio ar. Det du, Camilla, det hade du inte raknat med, att vi ar sa javla gamla... Camilla ar pa riktigt. Vi ar olika som fa, egentligen borde jag inte alls gilla henne, hennes intressen irriterar mig och hennes skor ar ofta fula. Hon tycker formodligen samma sak om mig. Det ar det braiga i kraksangen, att vi sager som det ar....jag tanker inte ljuga om att hennes skor ar snygga nar Mary Poppins har battre smak. Usch! Och hon ar okej med det. Och tvartom. Formodligen ar det jag som inte har nan koll alls pa skor och klader och grejer, men det ar en annan diskussion. Sammanfattningen ar iaf att vi inte alls kommer overrens i ett kok, tycker olika om det mesta, kan inte umgas med varandras vanner...men tillsammans funkar vi. Som olja och vinager typ... Maste alska henne. Skumt va?

Egentligen var det inte alla andra som jag tankte skriva om...egentligen tankte jag pa A. Hon vet vem hon ar...och formodligen alla andra ocksa, men jag kan ju forsoka leka diskret... Hon ar precis som jag, uppenbarligen alldeles fantastisk darigenom. Tre ar....tre ar av vin, djupa samtal, ytliga skratt, killar, tysta kvallar framfor tvn, vardagslyx med bubbel och porr, rymma-hemifran-dagar, gomma sig pa munktell-kvallar, ockuppera hus pa landet... Roligt! Fabulosiskt skulle man kunna kalla det. Nagonstans tappades det bort litegrann...jag vet vad det berodde pa,,,men det var sorgsamt...jag konfronterade det ett par ganger, men man trottnar till slut. Jag gjorde det. Men det var jobbigt. Sedan akte jag...och det var fortfarande tyst. Storde mig som fan. Men aldrig, aldrig slutade jag kalla henne for min van. For jag vet...vilka som ar pa riktigt, som jag kallar min van for att de ar det och inte bara for att vi rakar befinna oss pa samma stalle och blir fulla ihop. Hur skulle jag kunna dumpa nagon som fort in sa mycket knappigheter i mitt liv.
     Tillbaka igen. Tystnaden ar borta...och jag alskar det. Hoppas du fortfarande har YouPorn pa din dator, allra knappaste du! Alskar minsann dig ocksa!

Glom inte bort att jag sallan ar sa har djup. Uppskatta det! ;)