NothingButChaos

Ser jag ut som en poet, en poet... En sadan som skriver dikter om kanslor och tankar och rosor pa rim. En poet. Som jag. Som anvander ord som vapen som tanker for mycket som inte kan halla det inne som...rimmar illa. Jag ar ingen poet. Det jag skriver ar inga dikter det jag sager ar alltid sant och javligt ofta svart att forsta. Jag skriver om tankar...och kanslor...och sadant som spranger nagonstans i mitt brost som maste komma ut som jag inte kan saga for ingen forstar anda. Sa jag skriver...och latsas. Ar jag en poet?

Och du och du som sa ofta ar det som spranger. Som jag skriver om istallet for att prata om for det gor for ont. Men i huvudet far det inte plats. Dar spranger fortfarande varken efter vinet igar. Jag forsokte gomma dig. Dar. I huvudet. Bredvid vinvarken. Jag letade i brostet...efter plats...efter rum...du har plats dar...nagonstans nara hjartat har du ett rum. Men idag...var ingen bra dag for dig att stanna inne. Det varkte. Vadret var vackert ute sa...sa idag slappte jag ut dig. Inte som en manniska av kott och blod som jag slapper taget om men som ord pa ett papper eller ett virtuellt dagboksblad. Det kanns mindre om man delar...delad gladje...halverat ont.

Na javlar jag ar nog ingen poet for inget rimmar och kalligrafi vet jag inget om och att rimma pa ros...mos...kos...nos...ar inte alls lika vackert som att lata det morka det svarta det onda, det skimrande sippra ut mellan revbenen ut genom fingertopparna ut...pa papper. Pa mitt virtuella dagboksblad. Poet det blir jag aldrig...men jag forsoker lara mig att vara manniska, att ta mig igenom dagar, att linda in kanslor tankar i svartolkade texter och kanna att det lattar. Det lattar.

Jag forsoker lara mig forsta andra manniskor, det kommer aldrig att ga, forsta varfor de trodde att logner skulle fa det att forsvinna for det gor det aldrig och alling kommer alltid franm i slutandan. Nu gommer jag er ocksa, bakom mina revben, en bra bit fran hjartat, bakom galler sa att saga. Stanna dar, er orkar jag inte ta hand om idag.