NothingButChaos

...och plötsligt kommer jag på mig själv med att få lite panik. Jag känner hur ångesten kryper över mig som en blöt, illaluktande filt och jag vet inte om jag vill gömma mig under den eller kasta av mig den... I ett svagt ögonblick inbillar jag mig att jag inte vill åka tillbaka till Skottland. Jag inbillar mig att det är bra här (när jag egentligen vet att det är ett fåtal människor som är bra, inte själva platsen.) Jag trivs i Skottland, i mitt hus, med sambon som stjäl all alkohol jag tar in i huset, som röker alla mina cigaretter, som aldrig sover eller duschar och inte kan träffa en toalettskål om hans liv hängde på det. Jag gillar stället, men jobbet är tråkigt som fan numera. Men jag inbillar mig att det är okej. Ett år på Luxury Collection-hotell SKA jag ha på papper innan jag flyttar hem igen. Jag ska!

Sedan kan det ha att göra lite lite med att Statt byggs upp igen. Men när det händer, då kommer jag garanterat hem igen. Om samma folk är kvar här... (och en del är viktigare än andra men det vet ni också...)

Och du vet det också, för det sa jag till dig...våga bara glömma det!

Skulle det inte vara jävla kul att jobba julbord igen? Jo, minsann det vore det! Christmas-table! Som vi säger. I mitt land.

Fredag. Jag sitter hemma. Som man gör. När man är vuxen. Jag slickar mina sår, bakfylla sitter i så mycket längre numera. Gnyr lite över onda ben och ömma revben. Men jag vet var det kommer ifrån, man skulle kunna kalla det otränad. Mmm...skulle man. På´t igen och öva mer då! Lovely... Mhmm...

Och dig, dig tror jag jag saknar mest av allt, men jag tänkte ta med dig till Skottland, ok?